 |
| En låga liten men stadig |
Nu återupprättar jag det. Jag kastar saker, jag städar skåp. Jag bär upp alla de fotolådor som fortfarande finns osorterade i källaren och gör fynd. Oframkallad rulle från yngsta barnets första vecka till exempel.
Allt medan detta sorterade och organiserande fortgår brinner en liten eld i mig. LUST!
Nej inte den lust ni kanske tänker på ... abbans!
Nej SKRIVlust.
Jag har några manus som ligger och jag tänker njutningsfullt och långsamt på dem. På intriger, på personer. men jag skriver inget än. Jag brukar ibland tvinga mig (minns när jag på nittiotalet arbetade heltid men skrev minst en egen bok om året plus en Emma Vall-bok). Då drevs jag av något annat.
Det är det jag börjar förstå nu.
Jag är varsammare med mig själv, jag är långsammare också. Ingen piska av något slag viner över mitt huvud. Det är förstås också ett problem för en som alltid arbetat under deadlinens hot. Om ingen tvingar så varför ... kan man fråga sig.
Det är där lusten kommer in. Men man måste bädda för den. Pyssla med den lite.
Det gör jag. Vårdar min lust så att lågan inte ska slockna.
Just nu brinner den med liten men stadig låga.
5 kommentarer:
Sätt igång och skriv! Längtar efter nästa bok! Många kramar Kim
Vad fint och uttrycksfullt du skriver. Bädda för lusten.. Jag längtar efter att komma i det stadiet som du talar om, men det fordrar ro och ensamtid…och just nu är det svårt att få i hop det. Men det kommer!
Margareta: Ja ro eller vilja att stänga av omvärlden. Så var det för mig när jag började skriva, skrivandet var min tillflyktsort i ett rörigt liv, ett ställe där bara jag och min tankar fanns och då kunde jag stänga ute allt. Nu är det av någon anledning svårare att komma igång. Kanske för att det är för lätt att ha tid? Behöver jag motstånd??
Kim, jag är som en liten höna som ruvar på ett ägg. Rätt som det är blir det ett manus!
Låter klokt Eva. Man behöver tid för att ruva.
Skicka en kommentar