 |
| Hittar ni mig? På golvet, längst till vänster bredvid bästisen Ulla. |
Carl Johan de Geer tog bilden. Jag har andra bilder från samma tillfälle men denna har jag aldrig sett. Hittar ni mig? En långhårig typ som sitter längst t v på golvet tillsammans med min bästis Ulla och hennes hund Älsa.
Så fort vi hörde om ockupationen på radio, så var det dåförtiden, så drog vi dit i våra manchesterjeans och skinnjackor. Vi var där i flera dagar. Både som intresserade och som journalister. Jag skrev nog i Dagbladet Sundsvall efteråt, hade presskort därifrån.
På stolen bredvid Palme sitter Leif, min dåvarande sambo som inte var med under de där dagarna utan bara ett tag när Palme kom.
Ja kära ungdomstid, vad livligt detta finns i mitt minne även om enskilda detaljer fallit bort. Jag minns de glödande talen, Palmes fåfänga försök att nå fram.
Ulla och jag trivdes där i den vänliga revolutionära anarkin, det var som en lek. Men jag mindes inte förrän jag såg bilden att pudeln Älsa var med?
Lite senare samma år åkte Leif och jag till Paris och efterdyningarna av majrevolten. Ett år senare bodde vi i Paris.
Det var tider det.
C´est la vie.
Något som präglat mig. Det är inte så stor skillnad på Eva då och Eva idag.
Leif bor numera i Angola. men idag är han hemma och då ska vi två gå och titta på utställningen på Kulturhuset. Det gäller att sluta cirklarna.
14 kommentarer:
Coolt
Vad unga ni var – både du och Palme. Fin bild!
Du är dig lik tycker jag. Samma långa hår i alla fall. :)
I början på 1980-talet var jag så avundsjuk på dem som var med i 1968-rörelsen. Själv var jag några år för ung på den tiden. Men sen var jag med om så mycket annat i stället.
Oj vad jag blir avundsjuk! Det här var en av mina stora önskningar när jag var 18-20 år sådär (vilket börjar bli för rätt länge sedan).
Vi försökte till och med komma på något hus som vi kunde ockupera i det goda namnets skull. Det blev dock platt fall. Hjälteinsatser fick utföras på annat sätt.
Men nu blev du en hjälte, i mina ögon i alla fall, för ett tag:)
Maria-Thérèse - det tycker jag också :)
Tack Karin! Åren går men frisyren består ...
Susanne, lika långhårig idag som sagt. Det fantastiska med åren på sextiotalet var optimismen, vår känsla av att VI betydde något, att våra ord och handlingar kunde förändra världen, det bär jag med mig, trots allt.
Jag är säker på att du minns många andra fantastiska saker från ditt åttiotal
Anna-Karin, vilken härlig kommentar, den gör mig glad!
Häftigt att dyka upp "bara sådär"! Det måste framkalla massor med härliga minnen!
Märkligt att se sig själv i äldre bilder, och sen att som du få sluta cirkeln måste vara helt underbart!
http://Sporring.se
Såg och läste och hade mina funderingar...kan det där vara Eva eller..?
Nu vet jag.
Märkligt att jag kunde förnimma att det var du.
Minns tiden och hur min mamma förbjöd mej att ens närma mig området.
Jag är ju lite yngre än du och vågade inte gå emot min mamma även om jag gjorde det i tanken!
Härliga tid.
/pia
Anders, det väcker många minnen. Vi tittade på utställningen sedan - men den var tyvärr inte så spännande. Revolternas decennium lovar mycket mer än den höll.
Pia, min mamma var långt ifrån Stockholm, annars hade hon säkert haft synpunkter. men nu gjorde jag som jag ville, vilken känsla det var!
Det är fascinerande med bilder. Bilden visar ju en konkret händelse men den väcker liv i så mycket runt omkring. Händelser, människor, tankar…själv var jag just då fullt engagerad i barnafödande…men det hindrade mig inte att engagera mig på olika sätt! Det kändes då som allt var möjligt….
Skicka en kommentar