Osannolik morgon. Jag vaknade så tidigt. Påskharen hade besökt oss, jag visste att en tråd från Miltons säng ledde över gården, in i mitt hus, till ugnsluckan i järnspisen där ägget fanns. Han var så orolig, tänk om Påskharen inte skulle hitta oss? Vi hade skrivit brev, han och jag, med karta och adress och Milton hade själv satt på frimärke och postat det i den gula lådan. Men ändå, orolig var han.
Allt det fanns i mitt huvud. Dessutom tjöt mistlurarna i dimman. Jag tassade upp tidigt. Gick ut på verandan barfota i nattlinnet. Det var mjölkvit dimma över vattnet men jag såg träden och solen var på väg att bryta igenom. Det hördes fågelkvitter och mina bara fötter mötte den kyliga verandan, den var regnvåt, kall. Ändå fanns en aning av sommar i luften.
Jag gick in igen. lycklig faktiskt. Små fötter trummade snart över mitt golv, godiset fanns där. Vi somnade om.
6 kommentarer:
Underbart beskrivet, jag känner känslan jag tror du vill förmedla.
Tack writingbythesea! Vilket lugn närheten till vattnet skapar hos mig.
Vilken liten fin tavla du skriver fram….påskhare och gryningsdis och den samtidigt fysiska känslan av friskhet i luften. Ibland upplever jag också detta som bara kan beskrivas med ett ord, lycka!
Men åh så fint!
Margareta, denna påsk är lycka de ord som bäst beskriver vad jag känt. Lycka närvaro, acceptans
Eva G :) Kram
Skicka en kommentar