Smultrondagar och kvällsskräck

Bara glädje när Milton och jag plockar årets första smultronstrå

Det är väl vädret som gör mig lite dyster. Att man alltid ska vänta sig strålande sol bara för att almanackan säger sommar. Jag hade också så magiska dagar ensam med Milton på ön att när han åkte på semester med föräldrarna blev det tomt.

Jag är inte van vid att det är tomt i det lilla röda huset. Jag kände lite sorg och mycket ensamhet men försökte tänka på sonens kloka ord om att acceptera det jag känner utan att döma mig själv.
Så jag fixade den godaste lilla silltallrik, tog en öl och en snaps och såg en fotbollsmatch. Detta är nog en unik händelse i mitt liv men jag hade litet kul i min ensamhet. Det kändes bra.

Väldigt bra - ända tills en mus  pilade över golvet. Jag kan inte hjälpa det men jag tycker det är så fruktansvärt äckligt. Dom är ju söta, mamma, säger döttrarna. Det är som om jag skulle säga till dem att kackerlackor (deras fasa) är mysiga små djur.

Jag satt stel som i en serieteckning några sekunder, skrek inte. Men sedan reste jag mig. Stängde bestämt dörren men hela min goda stämning försvann. Jag kröp ihop i min säng och läste en fantastiskt bra bok, mer om den sedan.
Jag somnade. Vaknade till grått tungt väder. Sorgmodig stämning.

Bestämde mig för att det inte är ett tvång att stanna utan att det ska vara en glädje.
Tog morgonbåten till stan, till den musfria lägenheten. Det var varmt och välkomnande. Jag träffade fina vännen Ev. och vi pratade och pratade. Det kändes så bra.
Jag är glad att jag åkte in. Och  att jag har två fina ställen att vara på.