X - Teater på Unga Klara som angår mig rakt in i kroppen

Jag har varit så teatertrött ett tag. Det har varit något med tilltalet från svenska scener, något icke berörande.
Så icke X. Ny föreställning, i energisk regi av Farnaz Arbabi, på Unga Klara som samtidigt är kärleksfullt tilltal, vädjan om förståelse och ett knytnävsslag som får mig att tappa andan och gråta. Nu och då, kollektiva scener växlar med hjärtskärande monologer. Ett collage om Sverige och rasismen, igår och idag.

Det är en föreställnng för högstadium och gymnasium - och för alla. Precis som jag vill att teater ska vara, frisk, uppkäftig, ställer frågor, påstår fräckt, får mig att tänka, bli rörd, bli arg. Jag känner mig levande och med när jag ser X, jag är inte bara en betraktare utan delaktig.

X är en föreställning om att leva i Sverige idag, med avstamp  i att Sverige har en kolonial och rasistisk historia som vi inte ofta talar om. Också vi har exploaterat land och tagit oss rätten att äga människor.
Samiska barn fick inte gå i vanliga skolor förrän på 50-talet.
Den siste svenske slaven friköptes den 9 oktober 1847.

Det är ett collage av scener där första delen berättar - på ett oefterhärmligt intensivt sätt om vår historia. En obetalbart underbar Drottning Kristina bland annat.
Men det som berörde mig mest i den välspelade föreställningen är ändå nuet, ögonblicksbilder av hur det är att leva i vårt Sverige idag. Som scenen om hur människor  tar sig rätten att röra vid ett stort lockigt hår. Och jag minns min kompis Danne, född i Etiopien, som satte sig längst in på caféer för att ingen vuxen skulle komma och stoppa händerna i hans lockiga hår.
Hur är det att vara adopterad,  varför är det viktigt att minnas sin judiska bakgrund? Berörande omskakande och uppfordrande scener. Nu. Fyra killar berättar om hur de blir bortsorterade i den svenska skolan. Jag kan inte värja mig.  Det är nu. Det sker. Det är teater som angår mig rakt in i kroppen.