Min favoritbok Den lille prinsen som barnteater

Min egen lille prins vid det störtade flygplanet

Den lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry är en av mina absoluta favoritböcker. Har varit ända sedan jag hörde Gérard Philipe läsa den för länge sedan. En magisk upplevelse.

Jag har läst boken för mig själv och för mina barn och nu barnbarn.
Idag såg vi den dramatiserad som teater, Milton och jag, på Barnens Underjordiska Scen BUS. En vacker och tilltalande uppsättning på många sätt. Johanna Huss, regissör, har också berbetat texten, känsligt och fint, tycker jag, och hittar alla mina favoritcitat och scener i uppsättningen och det väsentliga i innehållet.
Scenografin är också magisk - liksom tilltron till den unga publiken. Efter första akten släpps åskådarna in i magiska tunnlar och rum bakom och runt scenen och får prata med skådspelarna i deras roller som Kung, Geograf, Ekonom, Räv med mera. Det är vindlande och vackert och helt otroligt att se 40 sju-åttaåringar rasa runt.

Den lille prinsen representerar barnets klokhet, hur man ser med hjärtat och hur viktigt det är att ha tid för vänner. Det är vackert.
Jag har bara en invändning och det är hur den lille prinsen själv spelas. I den här rolltolkningen finns inte det enkla och spontana och självklara. I stället är det en krystad spelstil. Jag kanske är extra allergisk mot att man spelar barn i stället för att hitta en ingång till det egna barnet och låta det skimra på scenen. Här blev det en sådan kontrast mot självklarheten och skönheten i allt i föreställningen att just den viktiga personen både gick och pratade onaturligt, verkligen överspelade barn - i stället för att vara ett.

Synd, för annars var det en otroligt bra föreställning som lever kvar i Milton och mig.

X - Teater på Unga Klara som angår mig rakt in i kroppen

Jag har varit så teatertrött ett tag. Det har varit något med tilltalet från svenska scener, något icke berörande.
Så icke X. Ny föreställning, i energisk regi av Farnaz Arbabi, på Unga Klara som samtidigt är kärleksfullt tilltal, vädjan om förståelse och ett knytnävsslag som får mig att tappa andan och gråta. Nu och då, kollektiva scener växlar med hjärtskärande monologer. Ett collage om Sverige och rasismen, igår och idag.

Det är en föreställnng för högstadium och gymnasium - och för alla. Precis som jag vill att teater ska vara, frisk, uppkäftig, ställer frågor, påstår fräckt, får mig att tänka, bli rörd, bli arg. Jag känner mig levande och med när jag ser X, jag är inte bara en betraktare utan delaktig.

X är en föreställning om att leva i Sverige idag, med avstamp  i att Sverige har en kolonial och rasistisk historia som vi inte ofta talar om. Också vi har exploaterat land och tagit oss rätten att äga människor.
Samiska barn fick inte gå i vanliga skolor förrän på 50-talet.
Den siste svenske slaven friköptes den 9 oktober 1847.

Det är ett collage av scener där första delen berättar - på ett oefterhärmligt intensivt sätt om vår historia. En obetalbart underbar Drottning Kristina bland annat.
Men det som berörde mig mest i den välspelade föreställningen är ändå nuet, ögonblicksbilder av hur det är att leva i vårt Sverige idag. Som scenen om hur människor  tar sig rätten att röra vid ett stort lockigt hår. Och jag minns min kompis Danne, född i Etiopien, som satte sig längst in på caféer för att ingen vuxen skulle komma och stoppa händerna i hans lockiga hår.
Hur är det att vara adopterad,  varför är det viktigt att minnas sin judiska bakgrund? Berörande omskakande och uppfordrande scener. Nu. Fyra killar berättar om hur de blir bortsorterade i den svenska skolan. Jag kan inte värja mig.  Det är nu. Det sker. Det är teater som angår mig rakt in i kroppen.

Teater för alla sinnen och åldrar

”Vägen till Barnhans land är inte lång, ut ur huset bara, sedan över grusgången, genom vildvinsportalen, förbi syrenhäcken, snabbt in genom hålet – och så är man där! Redan på grusgången kan man, om man lyssnar noga, höra Bisamråttans vemodiga röst, kottarnas skrik och dunsarna från Stenkulans hårda lilla kropp. I sandgropen trimmar Mack sin motorcykel, medan Nöken ligger bakom Ellens tall och är bortglömd. Utanför kartongskolan sitter Röden och Farbrornallen och resonerar om livet och spelar Nallbeethoven, när de inte repeterar Nökhamlet, med en galen kork (förmodligen världens enda, nu levande) som Ofelia.”
Barbro Lindgren

Vi var på Orionteaterns uppsättning av VLMF igår. Vad det betyder? Ja: Vems Lilla Mössa Flyger eller kanske: Vad Lever Man För.
En alldeles underbar föreställning utifrån Barbro Lindgrens text om Barnhans och hans lekar i sandlådan. Se hennes citat ovan!
Milton och jag njöt. Det är en så poetisk och samtidigt realistisk skildring av ett ensamt barns fantasier i sandlådan med sina gosedjur. Fyllt av existentiella frågor och av livspoesi, av kärlek och död och lekar och frågor. Milton är 3, han var helt uppmärksam och det kändes som om han verkligen upplevde och var med i föreställningen på sitt eget sätt precis som jag var på mitt vuxensätt. j

Jag älskar teater som talar till alla åldrar och sinnen i mig. Orionteatern gör mig nästan aldrig besviken. Vilken pärla den teatern är.
Ni som har chansen att se VLMF i nyuppsättningen på Orion, gör det! Ta med ett barn i din närhet eller gå själv!

Stulna juveler - en förbryllande föreställning

"Men vad handlade detta om,?"frågade damen bakom mig förvirrat när ridån gått ner för Stulna juveler, regi Åsa Kalmér, på Stockholms Stadsteater. Det undrar jag också. Det började så bra med en magnifik Gunilla Röör som författare som gått länge i analys och nu blivit förförd av sin psykiater. Psykiatern (Lennart Jähkel) är en skitstövel som använder våldtäkt som metod för behandling, men inte har kärlek att ge, en sorglig machoman som försöker skapa innehåll i sitt liv med meningslöst förförande.  Kristina Lugn har skrivit texten och det finns så klart aforistiska pärlor i den ("Jag är ute och promenerar i utkanten av mitt förstånd). Det rörde sig kring död, förförelse, beroende - men utan riktning i förställningen..
Det finns  pärlor som Jakob Eklund som en suveränt spelad  assisterande psykolog med ett fascinerande kroppsspråk. Något hände i andra akten. Han fick ett skrattanfall som inte stod i manus, de andra började också skratta på scenen, ja vi i publiken också ... men sen rullade föreställningen överbord och blev fullständigt obegriplig för mig.
Men jag älskade Gunilla Röörs magnifika spel, vad hon är bra! Jakob Eklund fick mig att skratta mer än på länge och scenkläderna av Ann Bonander Looft var väldigt fina.
Men som helhet? En förbryllande föreställning som så ofta på Stora scenen. Vad vill den? Vad ville regissören få fram. Jag säger som damen bakom mig. VAD handlade det om till slut.

Teater som öppnar fantasins dörrar

För mig är Orionteatern i Stockholm poesi, en slags röd ballong i en mörk värld. En teater där dörrar öppnas till en fantastisk värld vi har inom oss, där fantasin blommar utan att det för den skull är en förljugen verklighetsflykt.
Vilket andningshål.
Nu senast såg Milton och jag förställningen Flickan och pappan,  regi Lars Rudolfsson. Vi såg den med öppet sinne och hjärta, treåringen och jag.
"Jag vill se den teatern många gånger", sa han sedan.
Den sjuka ledsna pappan, tyngd av verkligheten, öppnar tillsammans med sin dotter nya dörrar. En ängel stiger ner från himmelen, en häst kliver in i sovrummet.
Allt kan hända där leken finns. I denna föreställning kliver levande djur in på scenen, skådespelarna bollar med apelsiner och jonglerar och se - till slut får pappa ta av sig sin röda näsa och gå ut i livet igen. En föreställning som tar känslor och fantasi på allvar. Där teater inte är kommersiellt tingeltangel utan någonting livsviktigt. Vackert, meningsfullt och som sagt: fyllt av poesi.

Omutligt klassperspektiv och scenisk fantasi

Jag var på teater idag. På Teater Reflex i Kärrtorp spelades I väntan på vadå? en föreställning om svårigheten att lämna en kriminell identitet och skapa ett annat liv. 
Berättelsen baseras på ensemblens egna erfarenheter.Skådespelarna är alla fd kriminella med tidigare  fängelsestraff. Nu berättar de sina historier i teaterform och det är en berörande föreställning.
Kent Ekberg är den som arbetat med dem och tagit fram föreställningen.
Man talar om arbetarförfattare, vad ska man kalla Kent? Arbetarregissör? Benämningen finns inte men det han gör i sina unika teaterprojekt (som naturligtvis inte får ett öre i stöd av den borgerliga kulturnämnden i Stockholm) är att gång på gång med ett omutligt klassperspektiv och en svindlande scenisk fantasi berätta historier som få om någon teater berättar idag. 
Jag tycker det är en enastående teaterinsats där han sätter livet här och nu mitt på scenen och låter oss se det som annars inte visas.

Så här säger Samir, en av skådespelarna i I väntan på vadå?: En del försöker köpa lycka och vissa finner lyckan och det var det jag gjorde när jag mötte teatern. Den som letar han finner. Sen har ju vi en rädsla som är större än oss själv. Den dagen man hittar nyckeln till sitt lilla fängelse som man går och bär på, så är man på rätt stig. Jag fann mig själv via teatern och skulle jag varit kvar där ut om jag inte hade träffat på teatern så vem vet vad jag hade hunnit gjort så mycket förstörelse och skadat människor, vågar inte ens tänka på tanken. Men det viktiga är vad gör man idag och framåt."

Enskedespelet i mitt hjärta

Jag blev nostalgisk idag när jag läste Enskedespelats uppdatering på facebook: På grund av snö reser vi inte tältet idag, kom i morgon i stället! Jag förflyttades i minnet till kära gamla Margaretaparken i Enskede där vi i Föreningen för Enskedespelet under 80- och 90-talen satte upp så många fantastiska föreställningar. Hundratals personer var engagerade i målet att få fram magiska föreställningar av folklig teater. Exmaken regisserade, barnen var med och spelade, jag höll i information, var med och skrev det första spelet och gjorde föreningens fina tidning Scenaste. Rena familjeföretaget. Så många planer vi fantiserade fram vid vårt köksbord i den lilla slitna parvillan. Så många underbara kvällar vi tillbringade i tältet.
Men också dessa minnen av hur tung blöt aprilsnö tyngde ner det sköra tältet vi gemensamt köpt in. Den dag den första repetitionen för det allra första spelet skulle äga rum glömmer jag aldrig. Det var den dagen Ellen föddes, så det kom aldrig någon regissör till den repetitionen.

På bilden vår granne Mats Nörklit som gjorde musiken till de flesta spelen, bilden är tagen 1984 då Ellen i hans famn hunnit bli ett år. Och idag ska jag gå och lyssna på honom på Folkkulturcentrum, en nostalgitripp kanske.

Teater som rör och berör och ger många glada skratt

 Foto:TOMMY BROENG

Teater kan vara så  tråkigt,  de föreställningar jag ser berör mig ofta inte. Vännen har utkrävt ett moratorium på fem år av mig sedan jag drog med honom på några föreställningar på Stadsteatern som han tyckte var mördande tråkiga. Jag vet inte varför det är så - alltför ofta.

Så är det inte på Teater Reflex i Kärrtorp, en teater som nästan saknar pengar och anslag men under ledning av regissören Kent Ekberg gjort en suverän uppsättning av 13dagsafton. Inga pengar till scenografi? Då skaffar man ett stort antal bildäck och bygger fantastiska scenbilder. Otroliga kollektiva scener med proffs och amatörer som har en sådan spelglädje att det är omöjligt att inte ryckas med. Jättebra musik (sextiotalslåtar i svängig tappning och så bra framförda). Humor, känsla, överraskningar. Teater som rör och berör.

 Nu är det bara två föreställningar kvar. Jag är så glad att jag inte missade den!

Shakespeare möter sextiotalet

Jag är ganska teatertrött men jag missar inte Kent Ekbergs föreställningar. En gång i tiden spelades de  i ett stort tält i Margaretaparken i Enskede (ja, vi var gifta på den tiden, Kent och jag och var tillsammans med om äventyret Enskedespelet). Nuförtiden på Teater Reflex i Kärrtorp.

I kväll var det premiär på 13dagsafton i en helt ny överraskande läsning. Förstås. Som ofta svajar det en aning på premiären, föreställningen sitter bäst efter några gånger, men det var redan idag överraskande och omtumlande. Se den! tycker jag! Och låt Kent göra en fantastisk föreställning med proffs och amatörer på Dramatens stora scen, det du Marie-Louise Ekman vore något!

Tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott.
Så börjar Shakespeares Trettondagsafton. Där slutar  likheten med den yttre handlingen för tvillingarna flyter iland  mitt i 60-talets Sverige.
De hamnar i kraftmätningen mellan  tuffingarna i MC-gänget och de riviga brudarna på fiket på Däckpalatset. Sanningssägande städare, rockiga kammarjungfrur  som slänger sig med kända Shakespeare-citat. 
Bra sång och musik. Det är kul!
Köp biljetter på www.teaterreflex.se .
Och läs Margareta Sörensens strålande recension av föreställningen i Expressen.

Norrlands akvavit, lyckad överföring av roman till tänkvärd teater

Stig Östman och Bodil Carr Granlid i den roliga och poetiska Norrlands akvavit. Foto: Patrick Degerman

Jag var på teater igår. Det blir inte ofta jag går. Jag tror jag tröttnade för att jag såg för mycket som recensent, jag blev trött på att tycka. Det var som om två personer var på teater, ett jag som ville uppleva, ett som noterade allt som hände på scenen. Så jag har en lång teaterpaus och när jag någon gång går så är det ofta tråkigt.
Igår såg jag emellertid en rolig och underfundig föreställning som gjorde mig glad. Både över den infallsrika regin av Agneta Elers Jarleman och över klurigheten i historien Norrlands Akvavit efter Torgny Lindgrens roman. Stig Östman är predikanten som en gång omvände hela byn men nu vill "avfrälsa" dem fyrtio år senare, men de flesta tyvärr är döda. Bodil Carr Granlid spelar  de få återstående byborna Västerbottensteatern  gästspelade på Teater Pero och jag är glad att jag övervann teatertröttheten och gick dit. Torgny Lindgrens tonfall fanns där, den språkliga obändigheten och humorn, så väl överfört till ett stycke teater i en skröna som både roar och oroar. Det finns en klangbotten av vemod över en avfolkad del av Sverige, samtidigt skildras en förmåga att ta tillvara det positiva som finns.

Ta chansen att uppleva Mina drömmars stad på ett alldeles nytt sätt

Foto: Tommie Lindström

Jag lovordade ju föreställningen Mina drömmars stad på Reflexen i Kärrtorp efter att ha sett premiären.
Idag kan ni läsa hur min favoritteaterkritiker, Lars Ring i Svenska dagbladet, är entusiastisk och verkligen hyllar föreställningen och framför allt dess regissör Kent Ekberg.
"Den ekbergska metoden att göra teater imponerar stort, sättet att skapa en gemensam kropp av enskilda individer och att tillsammans undersöka den rot som är den lokala historien. Ett grepp som ligger så långt från Dramaten som tänkas kan", skriver han.
Det är nog det bästa betyg Kent kan tänka sig!
Boka biljetter! Det kommer att bli slutsålt.

Mina drömmars stad är en härlig teaterupplevelse - missa den inte!

Enskedespelet samarbetar med Södra Fot och sätter upp Mina drömmars stad på Reflexen i Kärrtorp. Det är sådan teater jag älskar med entusiasm, konstnärlig fantasi och ett budskap som talar till mig. Inga pengar - men med glöd och fantasi gestaltar ensemblen i Kent Ekbergs regi  en föreställning med kraft och vilja. Klart jag är partisk, jag var med och startade Enskedespelet i början av åttiotalet och det är sådan här levande kraftfull teater jag älskar.
På den lilla scenen i Kärrtorp ryms ett sjuttiotal personer, en böljande folkmassa som gestaltar Fogelströms Mina drömmars stad på ett sätt ni aldrig sett den förut.
Kent (på bilden från Enskedespelet i Margaretaparken) har en magisk förmåga att skapa teatrala bilder av en mängd människors kroppar, men också låta de enskilda människoödena vi minns från böckerna lysa. Bland annat med hjälp av Mats Nörklits fina musik
En extra eloge till scenografi (Johanna Mårtensson) och kläder/smink (Paulina Åhnberg). Med enkla medel som plastpåsar och lådor skapas en vacker omväxlande scenbild och kläderna i olika typer av jeanstyg är kongeniala med uppsättning och text.

För mig är det här en klockrent underbar föreställning. Ila till Kärrtorp, det blir inte så många föreställningar och jag tycker ni ska unna er denna upplevelse!

Boka biljetter här.

Oförmågan att kommunicera sin innersta längtan

Jag är omtumlad och berörd av Scener ur ett äktenskap på Dramaten. Har man levt i skakiga parrelationer kan man inte låta bli att lägga in delar av sitt liv i föreställningen där Livia Millhagen och Jonas Karlsson så skickligt vänder och vrider på livet i par. Man tränger djupt bakom den polerade yta andra ser. Ner i ett helvete av svek, otrohet och oförmåga att kommunicera sin innersta längtan, sina rädslor och sina känslor av ensamhet.
Johan är mannen som sviker och överger både barn och hustru för en älskarinna som han sedan förtalar. Han är i pjäsens början arrogant, under föreställningens gång krymper han alltmer och blir patetisk i sitt självmedlidande och sin gigantiska självupptagenhet där allt kretsar runt honom. Marianne, hans fru är en ranka som klamrar sig fast vid honom i början och packar hans väska när han drar med sin älskarinna. Men under pjäsens gång får hon insikter som gör att hon reser sig ur obemärktheten i en relation som förminskade henne.
Ja, den föreställningen väcker många tankar om egna tillkortakommanden hos mig, men jag kan också identifiera mig med Marianne och känna att min resa, liksom hennes, fört mig en bit på väg.

Beställ bums biljetter till Sista dansen

Ikväll har jag sett Sista dansen på Stockholms Stadsteater, en repetition, den har premiär senare i veckan.
Ulla, Olle, Axel, Harriet, Hilding, Majken och Ingrid, alla 80 plus, har haft turen att kvala in på ett äldreboende. Harriet överger inte sina stilettklackar, Olle äter dagligen 17 mediciner, Ulla längtar efter en Dry Martini och Ingrid tar fel på Axel och sin sen länge döde make. Det har Axel inget emot.
”Gode Gud låt mig dö knall och fall” ber Ulla, arkeologiprofessorn som aldrig trott på högre makter. Vårdbiträdet Elsie sätter på kaffet och stoppar in några kanelbullar i mikron.
Hjälper det? Se de strålande Meta Velander, Yvonne Lombard, Lena-Pia Bernhardsson och Meg Westergren - vilken kvartett av suveräna kvinnor. Tidlösa.
Jag måste bara direkt uppmana alla som är här i närheten att genast beställa biljetter. De kommer att ta slut i ett nafs. Jag som var teatertrött tycker att Sista dansen är så bra, så ömsint och varsam med de åldrande människor den skildrar, så viktig, så kärleksfull och mitt i alltsammans så rolig. Man fruktar förstås att se sin egen framtid - men vad ska man göra, skratta åt eländet och hoppas på en mänskligare politik för äldre? Just nu säger jag bara: Beställ biljetter!

Första chansen se Sista dansen

Idag var jag en tidig fågel som fångade ett byte, slöbläddrade i DN till morgonkaffet och såg att man får gratisbiljetter till Sista dansen av Carin Mannheimer på Stockholms stadsteater, det är till generalrepetitionen den 5-6 maj. Gå in på www.stadsteatern.stockholm.se, klicka på kampanjer i vänstra spalten och ange DNDANS - sen är det bara att följa anvisningarna och beställa /max två/ så länge det finns kvar genrepsbiljetter till denna efterlängtade pjäs av Carin Mannheimer som alltid har en så tonsäker träff på frågorna i våra liv. Här handlar det om ett gäng 80+ som kvalat in på ett äldreboende. Yvonne Lombard, Meta Velander, Lennart Jähkel med flera. Vi kanske ses?

Hon kom, hon sjöng, hon segrade: Helen Sjöholm

Visst är hon fin, Helen Sjöholm, på denna bild? Jag tog den i den föreställning där Benny Andersson såg henne för första gången, Lilla Dorrit, ett av de framgångsrika Enskedespelen i uppsättning av Kent Ekberg i Margaretaparken i Stockholm 1997. Jag var med och startade Enskedespelet i början av åttiotalet.
Vi fick hört talas om att en liten tjej med fantastisk röst hade uppträtt i amatörspel i Sundsvall och tog kontakt med henne. När den övriga ensemblen på första kollationeringen insåg att det var den där lilla tjejen som inte varit med förut som skulle få huvudrollen så fanns det en del sura miner. Varför just hon? När Helen sjungit för första gången var det ingen som tvekade – hon var så bra och hon gjorde en lysande insats i vimlet av alla underbara amatörer i den fantastiska föreställningen i Margaretaparken. Mats Nörklit hade gjort musiken, hans svåger Benny A kom och såg Helen och imponerades. Resten är historia.
Nu ser jag att Helen som ytterligare en framgång vunnit Guldmasken för bästa kvinnliga huvudroll på privatteatrarna igår. Hon är värd sina priser - hennes röst är otrolig och jag minns hur glad, positiv och vänlig hon var under hela det hårda arbetet med att skapa föreställningen i Margaretaparken. Grattis Helen!

Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik - precis som Marie Louise Ekman

Jag suckar ofta över åldersfascismen i vårt samhälle, den som dömer ut människor pga ålder. Tänkte besöka ett nyöppnat ställe igår, men kände mig som något katten släpat in - hallå jag är inte trettio men jag har pengar att köpa champagne för och jag är ganska trevlig! Måste alla på vissa krogar i Stockholm vara typ lika gamla? Eller?
Nu ska jag hylla en suverän kvinna som jag har stora förhoppningar på: Dramatens nya chef, Marie Louise Ekman. Såhär sa hon i en intervju igår i Stockholm City: Jag är oerhört trött på komediformen som bara handlar om gifta män som ska passa på att vara otrogna medan fruarna är på landet. Den traditionen är helunken, jag orka inte se det en gång till. Här ska det vara komedi och fars där man skrattar utifrån samtida värderingar, inget jädra sexistiskt eller patriarkalt!"
Jag har många gånger somnat i fåtöljerna på Dramaten till absolut urtråkiga föreställningar. Nu ser jag framtiden an, frisk luft!
På frågan om att ta jobbet vid 64 års ålder svarar hon: "Man upplever sig själv som ålderslös. Utanpå åldras jag men inuti är jag mig lik. Dessutom har jag alltid gått på lust när jag gör val i livet."
Marie Louise Ekman brukar jag se äta och skratta på min trevliga kvartersrestaurang Elies Kök och Bar på söder. Där ingen behandlas snorkigt överhuvudtaget och alla får god mat!