En trött Natacha Atlas på Fasching, men kul att gå på konsert med brorsan

Igår var jag på Fasching i Stockholm. En jazzklubb dit jag brukade gå ...ja det var nog länge sen insåg jag när jag kom dit. Denna kväll tog brorsan J med mig på en konsert med Natacha Atlas, han vet att jag gillade henne sådär på nittiotalet. Jag minns hur jag köpte hennes skivor på Fnac vid Bastille i Paris ... åh ljuva minnen! Sedan har jag då och då lyssnat till hennes sånger, ibland på franska, ibland på arabiska. Jag förstår inte arabiskan men just de sångerna med hennes vackra röst fastnade jag för.

Så jag hade stora förväntningar. Tyvärr blev jag nog besviken. Rösten var densamma men hon var så trött, så trött. Låg intensitet i föreställningen. Det kändes i publiken också. Hon orkade inte nå fram till oss. Hon satt på en pall och sjöng eller lutade sig mot flygeln när hennes (skickliga) orkester briljerade i olika jazzsolon. Nu är det så med mig att jag alltid tyckt det varit så tråkigt med just jazz på det sättet, dessa långa solon som vördnadsfullt ska applåderas. I synnerhet nu när jag längtade efter hennes sång. Den arabiska musiken.

Ja lite snopet var det allt! "Jag är så trött, sa hon till slut, you tired me out." Så det blev bara ett extranummer. Sen gick hon bestämt av scenen.
Synd när magin uteblir. Jag lyssnade på henne på Spotify idag i stället. Le soleil d´Egypte till exempel. Eller hennes Diaspora. Det var vad jag önskat mig.

Men det var kul att gå på Fasching med brorsan.