Vi var mer två hopknölade pappersark än alerta författare på tåget hem

Annica på Matfors skola, beredd på frågor

Vi sov från Sundsvall till Gävle.
Vi har varit på skolbesök i Matfors utanför Sundsvall, Annica och jag. I tre femmor har vi försökt stimulera elever att själva vilja skriva och att kanske till och med se att det finns mer än de anar att skriva om.

Entusiastiska lärare bad oss komma.
Eleverna har läst några av våra böcker och är förberedda och laddade med frågor.
Laddade är vi också.Vi vill dela med oss av varför vi tycker det är så viktigt och roligt och alldeles underbart både att läsa och att skriva.

Vi vill lyfta på locket till fantasin också. En skola är inte bara en skola, där finns hemliga gångar och ställen man kan undersöka, där finns människor och relationer man kan fundera över.
Där finns kanske till och med en deckarintrig?

Femmor är fyllda av energi och lust att fantisera om de får tillfälle.
Idéerna var många. Vi besvarade en miljon frågor och hoppas att vi lämnade dem men insikten att de har fantasi och att det finns mycket att upptäcka under ytan om man lyssnar och iakttar.

Vi hade kul, men som sagt, på tåget hem var vi mer som hopknölade pappersark än alerta författare.
Vi hade gett allt och hoppas eleverna blev nöjda

Lärarna tar eleverna i hand, ser dem i ögonen och hälsar

Äntligen sjunker jag ihop hemma i soffan efter en hektisk rolig dag. Vi var på författarbesök idag i tre femmor i Stureby, Maria och jag. En skola med så vänlig stämning och helt ljuvliga elever som hade många oväntade, roliga och fundersamma frågor. Tre fantastiska klasser.
Till och med skolmaten var jättegod. Vad bra man har det ibland som författare.
På den skolan tar lärarna emot eleverna vid den första lektionen varje dag, de tar varje elev i handen och man ser på varandra och hälsar. Som en bekräftelse på att man mötts, att man blivit sedd. Sedan har läraren en fin blå låda träslöjdsläraren gjort, där finns fack för mobilerna som prydligt stoppas ner.
Det är alldeles fantastiskt att träffa femteklassare, de är ofta så roliga och härliga! Det blev ju inte mindre kul av att de på frågan om vår ålder sa: Ni är väl ungefär 36...
Jag som fyllt 44 alla mina senaste födelsedagar!!!

Vad huvudet innehåller är viktigare än om eleven har mössa på eller inte

Jag laddar för skolbesök i morgon. Med några åttor ska jag samtala om skrivande. Jag minns mina första skolbesök, jag var nervös. Nu vet jag att jag har min verktygslåda av erfarenheter att dela med mig av. Jag tänker mycket på hur samhället idag vill att alla ska vara estradörer. Jag minns några träffar FC ordnade när författare skulle möta dem som bokade skolbesök. Det blev under en tid mer och mer jippo. Man skulle spela och skoja och sjunga. Vara estradör. Men jag är författare, en person som sitter tyst för mig själv och skriver. Jag vill inte låtsas vara någon annan.
Bloggaren Bernur, som jag gärna läser, fick mig att minnas min lärare i svenska, lektor Sanner. en ganska torr stillsam man,  otroligt kunnig och besjälad, tror jag, av viljan att dela med sig. Det var inga jippon på hans lektioner, han delade med sig av kunskaper och förutsatte att vi ville vara med i samtalet han förde med oss. Det var vi. Under fyra gymnasieår med honom höjde han aldrig rösten. Han lektioner var alltid intressanta.
Så jag plockar ner mina böcker, packar väskan och hoppas jag möter ögon som lyser av intresse. Om eleverna sedan har mössa på sig eller inte bryr jag mig inte om. Men det där med mössa på eller av är nästan en fixering hos väldigt många lärare i åttan. Vad huvudet innehåller är viktigare för mig än vilken huvudbonad personen har - eller inte har.

NU är vad som gäller

Vet ni vad, Annica och jag har träffat nio femteklasser i Mora på tre dagar. Vi har haft en lektion med var och en av klasserna och berättat om vårt skrivande, gett skrivtips och svarat på många intelligenta frågor. Igår avslutade vi besöket med en inspirationskväll med lärare och bibliotekarier. med rubriken "Ensam är inte stark".  Vi pratade utifrån vårt eget skrivande om att förverkliga drömmar. Vi uppmanade dem att ta tag i sina drömmar nu! Tänk inte att "det ska du göra sen", sa vi. Vem vet vad detta sen innebär, nu är vad som gäller.
Jag är tillbaka hemma igen, faktiskt väldigt trött. Men det är helg, jag är trött men glad, kan man säga eftersom besöket var så lyckat och entusiastiskt.

Vi hann med ett besök på fina Zornmuseet och fick bland annat se delar av den intressanta utställningen om Emma Zorn. Här porträtterad läsande av sin make Anders Zorn.

Min måndag med Milton och lite om Mora

Helt plötsligt är jag i Mora, vi tog tåget upp hit, Annica och jag, i eftermiddag. Under veckan ska vi möta många klasser med underbara femmor. Vi åkte tåg upp med den entusiastiska bibliotekarien Yvonne Hansson-Haag som ordnat veckan. Annica och jag är  olika när det gäller snö och skidåkning. Annica är fanatiskt intresserad och ivrig skidåkare, jag hatar snö och åker aldrig och vet inget om skidsport. Nu förstod jag att Yvonne är mamma till Anna Haag. Ja ni vet, jag visste inte. Min bror P kommer att bli salig! Så Annica och Yvonne pratade skidor. Spännande att man kan vara så olika i sina intressen som Annica och jag - och ändå så lika!

Det är ju måndag, Milton kom i morse. Han växer så det knakar och når nu upp till hissknappen om han står på tå i sina minismå kängor. Här är han och jag i morse. Idag lärde han sig för övrigt säga buss. Han säger i och för sig bu...men det är buss han menar!

Emmor på författarbesök

Idag har vi varit på skolbesök, Maria och jag. I fyra åttor har vi talat om vårt författarskap, våra böcker, hur det kom sig att vi började skriva, den obligatoriska frågan om man tjänar mycket pengar (Nej!) - men framför allt om lusten i skrivandet, varför vi valt detta yrke. Vi var i ett fint skolbibliotek och eleverna kom dit klass efter klass.
Klart man blir trött. Det är en stor kontrast mellan att sitta hemma vid sin dator helt inne i sina egna fantasier och att möta en massa intresserade elever i levande livet och besvara deras frågor. Jag satte mig framför teven när jag kom hem och somnade rakt av framför Vem vet mest - som jag ändå älskar att titta på. Jag gillar den lättsamme programledaren Richard Olsson.

Coolt att vara snäll på den här skolan

För trött för att skriva men bara en kort rapport. Annica och jag var i Kärra, Göteborg på skolbesök på en vänlig och positiv skola. Vi körde hårt, 8 föreläsningar på 45 minuter vardera under två dagar för stora högstadiegrupper. Tänkte bara berätta om Mona som vi pratade med i Bamba /skolmatsalen/. Hon hade bytt skola från en stökig skola där det var coolt att skolka och töntigt att ha bra betyg. Med förundran i rösten sa hon att på den här skolan var det tvärtom coolt att vara snäll och ha bra betyg. Alla var snälla mot oss också - och vi fick många frågor. Ofta på våra skolbesök är det tjejerna som frågar mest. Och ofta händer det att killar inte velat läsa våra böcker med kvinnliga huvudpersoner. Här var det inte alls så. Det fanns många aktiva killar också som ställde bra frågor. Vi var visserligen utmattade efteråt, men glada också. Två trötta emmor på tåget hem till Stockholm.
Den klass som är flitigast läsare blir bjudna på tårta av rektorn i vår!

Mod att förverkliga drömmar

Vi känner oss lite duktiga, Annica och jag. Avresa 06.00 - avvinkad av kär vän, det kallar jag tappert!!! Vi har sedan varit på skolan i Kärra hela dagen, pratat oss hesa om böcker och om att vara författare. Svarat på frågor från roliga skärpta frågvisa sjuor och åttor... jag älskar att möta deras intelligenta frågor och även ibland deras motstånd. Deras oväntade kommentarer. Trevlig skola.
Ibland tar det emot att ge sig av från skrivvrån, den trogna macen som spinner så fint, alla de små skrivarrutinerna. Men det är faktiskt nästan alltid positivt att vara ute och möta dessa unga människor och deras frågor. Jag är glad för det. Och dessa förhoppningsfulla skrivare - de som finns i varje klass. De som är som jag var. Skriver i hemlighet, drömmer, hoppas. Det finns en sån längtan i deras ögon när de kommer fram efter lektionen. Under lektionerna sitter de ofta tysta, men man ser på blicken att de följer med. Ibland - inte alltid - berättar de sen om skrivförsök och skrivdrömmar. Jag vill ge dem mod att förverkliga sina drömmar. Det är ju vad vårt eget författarskap handlar om.

Resa till Göteborg

Jag packar för en resa till Göteborg. Annica och jag ska träffa åtta åttondeklasser och prata om vårt skrivande. Hoppas dom har många frågor! Vi tar ett fasansfullt tidigt tåg, 06.00. Återkommer med rapport om författare på vift i verkligheten. Och håll tummarna för att de verkligen vill veta mycket, åttorna i Kärra. Det är då det blir kul med författarbesök. Visst kan vi stå och prata och prata ... men det är ju just när det blir ett bra samtal om skrivande, om att vara författare, om hur man skriver deckare, hur man samarbetar utan att börja slåss... och sånt som dom brukar fråga om, som det blir riktigt bra och givande, för eleverna och för oss, tror jag