Återträffen, en film som inte lämnar mina tankar

Anna Odell håller ett oväntat tal till sina fd klasskamrater på Återträffen

Enskedeskolan är den skola där mina tre barn gick i nio år var. Gud ska veta att jag stångade pannan blodig mot en reaktionär skoledning och gammaldags pedagogik. Jag har aldrig varit så arg och upprörd som över vissa händelser på den skolan och jag slogs som en furie, inte alls som mitt vanliga ganska blida jag.

Men ändå var det tryggt med barn från området, fina omgivningar och en slags trygghet i att man kände så många.
Nu såg jag Anna Odells suveräna film Återträffen om just samma skola. Där gick hon i nio år, blev mobbad och har gjort en film om hur det var för henne att inte ha vänner, vara utanför, förtalad, ensam, ensam. Inte ens bjuden till Återträffen efter tjugo år.

Filmens slutscen panorerar ut över den idylliska villastaden där jag trivdes så bra, trots både lycka och olycka. Det är smärtsamt att veta hur mycket sorg och grymhet det finns också där, om man lyfter på villataken. Det är så klart inget nytt, men det är skildrat så skickligt

Anna Odells film, där hon själv så inkännande  spelar huvudrollen, är skakande. Jag kan inte värja mig. Och vill inte heller. Jag vill verkligen ta del av detta vittnesmål i så skicklig filmisk form, försöka förstå.

Det är en film som inte lämnar mig. Jag tänker ofta på den och kopplar så klart till minnen jag själv har, både från min skoltid och mina barns.
Klarögt och obarmhärtigt granskar hon mobbarna, medlöparna också, de som inte sa något. De som låtsades att hon inte fanns.

Vad huvudet innehåller är viktigare än om eleven har mössa på eller inte

Jag laddar för skolbesök i morgon. Med några åttor ska jag samtala om skrivande. Jag minns mina första skolbesök, jag var nervös. Nu vet jag att jag har min verktygslåda av erfarenheter att dela med mig av. Jag tänker mycket på hur samhället idag vill att alla ska vara estradörer. Jag minns några träffar FC ordnade när författare skulle möta dem som bokade skolbesök. Det blev under en tid mer och mer jippo. Man skulle spela och skoja och sjunga. Vara estradör. Men jag är författare, en person som sitter tyst för mig själv och skriver. Jag vill inte låtsas vara någon annan.
Bloggaren Bernur, som jag gärna läser, fick mig att minnas min lärare i svenska, lektor Sanner. en ganska torr stillsam man,  otroligt kunnig och besjälad, tror jag, av viljan att dela med sig. Det var inga jippon på hans lektioner, han delade med sig av kunskaper och förutsatte att vi ville vara med i samtalet han förde med oss. Det var vi. Under fyra gymnasieår med honom höjde han aldrig rösten. Han lektioner var alltid intressanta.
Så jag plockar ner mina böcker, packar väskan och hoppas jag möter ögon som lyser av intresse. Om eleverna sedan har mössa på sig eller inte bryr jag mig inte om. Men det där med mössa på eller av är nästan en fixering hos väldigt många lärare i åttan. Vad huvudet innehåller är viktigare för mig än vilken huvudbonad personen har - eller inte har.

Intelligenta frågvisa åttor piggar upp mig

Ganska tufft arbetspass idag för författare som vanligtvis häckar i ensamheten vid skrivbordet. Annica och jag hade deckarskola i en förort till Stockholm, tre entimmespass på raken med massor av nyfikna vetgiriga åttor. Man är mör efteråt. Men glad.
Ibland i åttan är det svårt. Man känner att någon grupp styr, att de andra inte vågar ställa de frågor de vill. I de tre klasserna idag var det en vänlig stämning. Massor med kreativa frågor kring skrivande, hur man bygger upp sin historia, hur man väljer personer och miljöer. Hur lägger man ut ledtrådar så att de inte syns för tydligt och hur viktigt är det med villospår? Massor med intelligenta frågor kring vårt och deras skrivande. Snart ska de skriva egna deckarnoveller i skolan
När det är såna här skolbesök blir jag inte trött utan i stället glad och full av energi.

När vi tvingades rabbla psalmer utantill

Fp-Majoren Björklund värnar om kristendomsundervisningen och kör över Skolverket. Ja han vill ha den gamla skolan tillbaka med betyg och kristendom.
Och jag minns hur vi tvingades rabbla psalmverser. Utantill skulle man kunna dem, stå vid bänken och rabbla. Och bästisen Otto, hon var handsvettig och nervös för texterna hon kunde hemma försvann när hon måste stå upp och rabbla och då var han inte nådig, magistern, utan hotade med usla betyg.
Morgonbön skulle vi be, varje morgon. Magistern spelade psalmer på orgeln och det var mycket kristendom i den undervisning jag fick. Det är något jag inte vill ha tillbaka.