En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....

Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.

... och mindre sånt här

Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

När sockermonstren går till attack och jag förlorar - igen

I påskas händer det, sockermonstren anföll och jag besegrades.
Jag tycker jag varit så duktig, nästan helt klarat av att skippa godis, tagit bort det mesta av vitt mjöl, ris och pasta. Övermodigt tänkte jag att det här går ju bra. Gladdes över mina tappade kilon. Men man ska inte bli övermodig. Nu har jag fått några riktiga sockerattacker igen. Det är som om ett monster tar över min kropp. Vems är handen som glupskt sträcker sig efter kaka efter kaka på Italienska Kulturinstitutets mottagning? Min förstås. Mandelkakor från Sicilien, som en dröm. Vinet struntade jag i, men mandelkakorna...
Ångest efteråt.
I påskas släppte jag bromsen, några godisar här och där. Påskägg till älsklingen, men inte för mycket. Jag sparade en del av bilarna och chokladen i skafferiet. I går morse slängde jag nästan bort det,
men insåg efter en stund att jag inte gjort det, insåg det med munnen full av godisbilar.
Vad är det med mig! Ska det vara så fruktansvärt svårt att avstå från socker? 
Ja, det är det. Fruktanvärt svårt. 
För en del är det inte lika svårt, två av mina barn är ganska likgiltiga inför efterrätter, men jag och E. - vi är smått galna. Vi bara vill ha!
Så vad gör du?