Fettkaffe och Marabou helnöt - andra dagen av mitt nya liv

Inte fettkaffe, världens godaste vietnamesiska kaffe

Ska sanningen fram gick det väl sådär idag med det nya livet. Men jag kämpar på. Jag vaknade pigg klockan tre på natten och städade intensivt mitt rum. Sedan drack jag något som heter fettkaffe - det vill säga kaffe med smör och kokosfett som ska vara bra. Det var okej, inte så äckligt som det låter.
Jag somnade om klockan fem och vaknade pigg klockan nio. Ja, jättepigg och glad! Avverkade en hel lista med saker jag skulle göra, skrev ut, läste, skickade iväg saker.
Åt en chiapudding och drack en smoothie med ingefära.

Sen föll jag dit.
En vän kom för att fika och jag kunde inte motstå chokladkakan hen hade med sig, Marabou helnöt. En stor. Vi åt upp den.

Sen tappade jag energin. Jag har läst en förutsägbar deckare, det är inte intressant med galna psykopater! Varför läste jag den överhuvudtaget? Varför läser någon deckare med förutsägbara galna psykopater?
Jag har inte gjort saker jag tänkt.
Jag har ätit en middag bestående av en avokado och två ägg. Nja ...

Men det är ju bara första veckan av mitt nya liv.
Hallå, kom igen, säger jag till mig själv.
Packa träningsväskan, i morgon är det dags.
Tomorrow is another day, igen!

En sockermissbrukares bekännelse

Mer sånt här ....

Man är trött och faller dit. Så är det. Ger efter för missbruket för att man är trött och ledsen och förkyld och håglös. För att E2 åker iväg. För att hemmet är en röra och allt känns ganska visset.
Det är då jag faller.

... och mindre sånt här

Bagaren har fredagen den 13 bakat semlor. En hel bricka full med dessa frestande skapelser står där. Så vad gör jag? Fredagskväll. Stökigt, en aning ensamt. I stället för middag äter jag en semla. Sen sätter sötsuget in och jag äter upp en vit chokladkaka medan jag ser På spåret och dricker att glas vin.

Jag blir ännu tröttare, segare. Jag ser mig omkring och känner att jag ser lika håglös ut som mitt hem.
Ringer K, min kompis, som vet allt om hälsa. Idag ska vi till Paradiset, hon och jag. (En ekologisk affär som har allt nyttigt).
Jag steg upp tidigt och städade hela lägenheten. Jag hade ett roligt samtal med min  förläggare. Nu vänder det. Jag känner det.

Men jag får inte ge efter för lasterna. Sockret, det vita mjölet, grädden, semlorna. I stället nyttigheter som är goda, träning och samtal med kloka vänner.

Vägrar att falla i semmelträsket en gång till. Våga vägra socker!

Thriller och piller

Man ska väl inte klaga över att kunna sitta i sol på balkongen och läsa en otroligt spännande thriller. Gone girl av Gillian Flynn. Så otroligt välskriven, så pregnant. Jag har bara kommit en bit in i historien än men är fascinerad.

Igår läste jag Elizabeth Georges senaste pocket En lögn att lita på. Lite bättre än hennes senaste, tänkte jag. Känns kanske lite tryggt att harva igenom hennes koncept av  personer som är som gamla vänner nu. Rätt nöjsamt - men oj vad den bleknar i jämförelse med Flynns  intelligenta mångbottnade bok.

Så det är inte synd om mig. Jag tillfrisknar. Det blev ett tillfälligt bakslag av de starka smärtlindrande tabletter jag fick efter min axeloperation. Tradolan, av psykologer kallad Tralala. Jag blev uppvarvad och helt röd om kinderna, lite konstig sa en dotter.
Det var väl okej men sen fick jag svårt att andas och måste ringa ambulansen. Snälla killar kom och konstaterade allergi mot medicinen, men jag fick stanna kvar hemma men sluta med tralala - som har otäcka effekter läste jag på nätet. Morfinpreparat. Nu har jag gått över till Alvedon.

Snart är jag helt som vanligt igen.
Till dess en glad vinkning, jag kan nästan vinka med min arm, från balkongen

Är jag en lust- och tröstätare som inte klarar av 5:2

Av hundra deltagare i en undersökning om 5:2-dieten på Karolinska har bara en hoppat av, meddelade Vetenskapens Värld igår i SVT. Bara en!
Dieten lanserades i ett program förra året, och ingen har kunnat undgå att läsa om den.  

Michael Mosleys bok 5:2-dieten friskare, smalare, längre liv med halvfasta finns så klart i min bokhylla. Resultaten som visades igår efter sex månader var uppenbarligen häpnadsväckande bra.

Jag har försökt flera gånger. Det är inte en bantningsgrej för mig även om litet extra hull finns. Det är framför allt ett sätt att komma åt risker för högt blodtryck, diabetes, hjärtsjukdom, och på köpet få  ett friskare åldrande som metoden verkar ha effekt på.

Men det vill sig liksom inte. Jag börjar och glömmer bort.
Det är en metod som inte passar för anorektiker som redan är för fixerade vid kaloriräkning. Till den gruppen hör jag inte. Men även någon form av lust-tröst-ätare verkar ha svårt. Är jag en sån?  Tål att tänka på.

Jag fick en förnyad  kick av programmet igår. Nu SKA jag.
Nu har jag berättat det för er - så nu måste jag hålla vad jag lovar.

Jag idag – den levande illustrationen till romanen "Ett öga rött"

Vissa dagar är mindre roliga. Den här dagen till exempel. Den skulle bli kul - jag ska träffa två av mina mest älskade gamla skolkompisar i kväll.
Men jag vaknar på morgonen - och ser ett monster i spegeln. Ena ögat är förvandlat av en vagel. Jag fick den redan i måndags och jag fick också penicillin.
Trodde att idag skulle det vara bra. Det var värre än värst.
Ont gör det också. Jag ser ingenting på det ögat. Vaglar har jag väl någon gång haft förut, men inte som den här.

Mitt stackars öga är som en illustration till boken Ett öga rött. Svullet och rött som en babianrumpa.

Du kanske tänker att vad sjutton - hon är ju löjligt fåfäng gamla människan.
Jo jag är ganska fåfäng även om jag blivit bättre med åren. Men här är det inte vanlig fåfänga. Ögat syns knappt bakom den gigantiska lysande röda vageln.
Vad ska jag göra?
Vänta och se, säger sjukvården bestämt.
Ja, så jag gör det då.
Kan man äta middag på finrestaurangen med solglasögon på? Nä det är löjligt.
Kanske Miltons och mina piratögon kan duga?

Eller någon kanske har världens bästa råd om hur jag får eländet att snabbt försvinna?

Men så en dag blev jag förbannad. På mig själv

Så här glad vill jag vara vid min mac när jag skriver. På café med Ellen i Paris! Ni ser henne i spegeln på bilden. Åh Paris!

Vad är det som gör att man vissa dagar bara är så utmattad fast det inte finns någon anledning? Medan man andra dagar - som idag - studsar upp ur sängen fast det verkligen finns anledning att stanna kvar.

 Igår: ögonakuten för ett öga rött och svullet, sjukgymnast för onda axeln. Depp.

Idag vaknar jag och ser verkligen hemsk ut. Ändå känner jag mig glad och på något sätt hoppfull. Det gäller att ta vara på den känslan. Lite har jag denna vår låtit mig pressas ner i dysterhet av problem med axeln som gjort att jag knappt kunnat skriva på min dator.

Men så en dag blev jag förbannad. 
På mig själv. 
Ska du bara sitta och hänga och vänta på en jobbig operation? sa jag.

Nej i stället ringde jag och bokade  tid för diverse behandlingar. sa nej till operation just nu. Letade i stället kiropraktorer, sjukgymnaster, mm. Det är en liten djungel av behandlingar.
Det finns underliga exempel  - som den  kiropraktor som nonchalant behandlade mig enligt standardmall 1A i fem minuter ... fem! För 500 kronor. Skulle inte tro att jag betalar för slentrianbehandling, 100 kronor i minuten, mer än en gång.

I stället har jag nu hittat två personer med kraft, empati och så skickliga händer. Äntligen begriper jag hur jag misshandlar min kropp bland annat framför datorn. Jag har låtit mig sjunka ihop, krummat axlarna - jag ser
mig själv hopkrupen i stället för med en stark stolt rak rygg.

Ett litet tips av kloka sjukgymnasten igår: Sitt som de påfrestande männen i tunnelbanan, ni vet de som som bresar ut sina ben över ett helt säte, avskyvärt att sitta mittemot eller bredvid.
Men framför datorn är det just så man ska sitta. Så det gör jag. Och ryggen blir rak.

Och Ja: Trots ett totalsvullet öga och en halvond axel så känner jag mig så glad idag!

Kände mig som en människa, inte ett personnummer, och blev glad

Rutinkontroll hos doktorn igår. Allt var fint, hjärtat var bra, allting pumpade på som det skulle och värdena var bättre än för ett år sedan. Trots att jag inte mått så toppen och fortfarande hostade.
Den snälla doktorn tog min hand, såg på mig och sa: "Om jag var din mamma skulle jag säga: dina ögon är matta, ta det lugnt ett tag till."
Gullig läkare eller hur? Kanske hade varit mer realistiskt om hon tagit min hand och sagt: "Om du var min mamma ..."
Det var så rart.

Alldeles innan hade jag haft en härlig snackstund medan sköterskan  tog mitt EKG.
"Man ska ha läkare som ser på patienten, inte tittar in i skärmen. Det är sånt som ska få kosta, men så är det sällan idag", sa hon.

Lämnade mottagningen med lätta steg. Det var precis så mänskligt som jag vill, jag kände mig inte bara som ett personnummer, en i kön som ska prickas av, utan som en människa.
Tänk att det är något man får vara glad för idag!

Läs Lotta Lundgren och skratta dig frisk

Om du som jag är sjuk och vill skratta dig frisk har jag ett hett tips. Läs Lotta Lundgrens matbok Om jag var din hemmafru eller hur man får en vardag att smaka som en lördag. För att vara ärlig så stod den i min kokbokshylla, present från Elin. Men jag har inte riktigt ägnat mig åt den förrän idag. Kanske påverkad av att jag tyckte Lotta Lundgren var totalt hänförande i Babel häromsistens. Rolig och smågalen och väldigt befriande sig själv. Hon lät sig inte fållas in utan skapade  ett eget rum omkring sig. Sånt gillar jag.

Nu började jag bläddra. Boken är så snygg! Recepten härliga och helt i min smak, synen på matlagning likaså. Vad jag missat förut är hennes sjukt roliga kommentarer. Jag satt där i soffan och skrattade och blev allt friskare.

Så vill ni ha kul och dessutom bli inspirerade att laga av det ni har -  gott och härligt och vackert ... slå då till och köp Lotta Lundgrens bok! Underfundigt, vackert, gott och absolut på alla nivåer hälsobefrämjande, för vad gör dig friskare än ett gott skratt!

Ja ni vet säkert att hon är en av programledarna i Historieätarna.
En ny bok av henne utkom i höstas, Tio lektioner i matlagning, längtar efter att läsa!!

Choklad mot stroke, ja tack

Jag är helt säker på att försäljningen av choklad ökade markant just igår. Då kom rapporten om hur bra det är med choklad, ljus eller mörk, mot stroke. Vilken nyhet! Jag kände hur chokladsuget slog till. Man vill ju vara nyttig och slippa stroke. Och jag älskar choklad men försöker behärska mig. Jag behärskade mig tills idag.
Då trotsade jag regn och rusk och gav mig ut i chokladdjungeln.
Jag vill inte att denna nyhet om nyttan av choklad ska dementeras!

D-vitamin och yoga stänger dörren för depression

Idag borde jag ju känna mig riktigt deppad när det ligger ett vitt täcke över marken när jag vaknar. Men så är det inte. Jag stiger upp glad och energisk. Jag skuttar inte ur sängen för jag har träningsvärk, men en skön sådan. Jag tror att D-vitamin och yoga håller vinterdepressionen utanför dörren till min själ. Det är så enkelt men så svårt. Jag vet hur bra jag mår av yoga, ändå låter jag bli när jag som mest behöver det. Att peta i sig D-vitaminer är inte lika svårt.
Men nu har jag kommit igång igen med yogan. Det känns bra.
D-vitamin och yoga! Det kan jag rekommendera.
Vilket är ditt bästa tips?

Ayurvedisk massage mot stress och spända axlar - vet ni hur skönt det är?

Jag skrev på facebook i morse att vi börjat en ny rutin, Ellen och jag. När vi vaknar går vi direkt en halvtimmes promenad längs kajen, pratar, försöker andas lugnt och djupt. En vän skrattade och sa att andas kan väl alla! Förvisso, men inte andas man rätt, inte så djupt och syresättande som vi kanske borde.
Just nu funderar jag mycket på hur jag ska sova bättre och stressa mindre. Jag blev sjuk i influensa och har varit så trött ett tag efter det, energilös, och det är inte likt mig. Nu, med hjälp av morgonpromenaderna, är det bättre. "Känn inte efter om du har lust att gå ut", säger Ellen. "Bara gå!" Så det gör vi.
Jag har också gått några gånger på en underbart avslappnande traditionell ayurvedisk massage. Indika på Hela dig tar hand om mina spända axlar. Jag sitter så många timmar framför datorn. Det gör kroppen stel. Hennes massage av spända axlar, ansikte och hårbotten med olika oljor gör underverk.
När hon masserade mitt ansikte kändes det tydligt hur spända musklerna också där var - det gjorde ont. Efter två gånger är jag så mycket mer avspänd. Mina axlar var nog en halv decimeter längre ner efter behandlingarna.
Jag tror mycket på traditionella urgamla metoder som ayurveda till exempel. Jag har testat vid mina besök i Indien och det är så välgörande och avslappnande. Jag tycker det är så bra att kunniga människor som Indika och hennes man Chandu flyttat till Sverige och vill dela med sig av sin kultur och sin kunskap!

Snurrigare än vad som var behagligt

Usch det var en riktigt obehaglig undersökning jag gjorde idag. Tänk er att spännas fast på en bräda i 35 minuter som sedan tippas i sextio grader, man sitter fast och har en massa sladdar och mätinstrument på sig.. Knäpptyst måste man vara och vaken. Det var väl okej, jag svimmade inte och det var det doktorn ville kolla. Men sen sprutade de nitroglycerin under min tunga så blodtrycket rasade, jag svimmade inte då heller men blev totalt snurrig, illamående och som en lite trasa. Nå det gick snabbt över när de befriade mig! Detta skedde på fastande mage, så Annica pysslade om mig. Kokade massor med kafffe och petade i mig mackor.
Det är lustigt ibland när man ska spåna när man är i ett trött konstigt tillstånd, det kan gå ganska bra. Man släpper väl alla prestationstankar och säger vad som flaxar fram i den förvirrade skallen och det var inte så dumt.
Men nu måste jag försöka få huvudet att bli normalt, eller hur det nu är i vanliga fall.

Små pusselbitar i mitt sätt att utrota migränen ur mitt liv

På den tiden när jag hade migrän slog den ofta till när jag skulle slappna av, när jag äntligen hade tid. Min migrän var så psykiskt betingad. Jag upptäckte till exempel att jag alltid sa efter ett anfall: "Jaha migrän, det är straffet" - straffet för att jag festat, stressat...
En dag insåg jag att det var sant. Jag straffade mig själv med migrän. Det var min första insikt om vad som som framkallade migrän just hos mig. Den andra insikten var nog att jag undermedvetet visste att min kropp och själ var uttröttade, men jag skulle inte tillåta mig att vila, i stället blev jag sjuk... då måste jag ju avbryta, bara lägga mig ner.
Det var två små pusselbitar på min väg mot att utrota migränen ur mitt liv, eller i alla fall nästan utrota. Först måste jag ju ta reda på varför jag fick migrän, sen lära mig att till exempel slappna av. Och det fungerade!

Jo tack! Förkylningen överföll mig men jag är ändå vid gott mod

I en månad har jag mått så bra i det varma Vietnam. Dessutom har jag varit så lugn och lycklig. Sorger att bearbeta lämnade jag hemma och vågor av aggression som kändes ända bort dit lämnade mig oberörd. Men vad är detta med att komma hem – och bli sjuk. Jag vaknade i natt med feber och hosta och skyller på en vilt hostande kinesisk man som stod vid datorn bredvid mig i Singapore. Det är november och jag avskyr att vara sjuk. Vill det sig riktigt illa snöar det väl också i morgon. Ändå känns livet bra.

Det jag funderat över mycket i Vietnam är sorg och svek och att avsluta. Jag har skrivit på det temat och jag känner mig visserligen nu fysiskt lite svag men ändå psykiskt stark. Jag vet att beslut jag tagit har varit de rätta. Anne utan e frågar så fint på sin blogg varför den som är starkare inte kan hjälpa den svagare att släppa taget. Det är en fråga att fundera mycket på. När släpper man taget? Jag tror jag släppte vid rätt tidpunkt.

Jag låg på spikmattan och såg upp i trädkronorna

På släktträffen på ön i helgen halade Sara fram en resespikmatta. Den är uppblåsbar, i plast med röda piggar. Hon hade fått den redan förra julen av sin trendkänsliga mor. Men inte förrän de senaste veckorna har hon börjat använda den. Hon fick ont i ryggen. Åt Ipren och tänkte att hon kunde testa med mattan i stället för piller. Simsalabim, värken försvann. Så plötsligt låg jag där på verandagolvet på mattan jag varit misstrogen emot. Först stacks det, men smärtan försvann snart och jag kände bara att det var lugnt och behagligt att ligga där och se upp i trädtopparna och känna hur värmen spred sig i kroppen..
Efter två sessioner på spikmattan känner jag mig helt övertygad om att jag kommer att skaffa mig en.