"Titta! Du ser ju ut precis som Bulten, farmor!" Så sa den lille älsklingen

Man kämpar på med sitt Itrim, tränar och äter mycket måttligt och blir så glad över alla de kläder som plötsligt passar och över expediten som räcker fram storlek 36 (det var lite överdrivet positivt).
Men så lätt man kommer ner på jorden.
Min klarögde treåring ligger bredvid mig och ser på teve. Ett program som heter Labyrint gillar han. Tämligen obegripligt men jag njuter av att han njuter. Där finns bland annat ett väldigt tjockt monster som heter Bulten.
När han dök upp i rutan i kväll klappade Milton mig kärvänligt på magen och sa: Men du ser ju ut precis som Bulten, farmor. Ja precis så! 
Hur snabbt kom jag inte ner på jorden igen.
Bifogar en bild av Bulten så ni kan se själv.

n

När sockermonstren går till attack och jag förlorar - igen

I påskas händer det, sockermonstren anföll och jag besegrades.
Jag tycker jag varit så duktig, nästan helt klarat av att skippa godis, tagit bort det mesta av vitt mjöl, ris och pasta. Övermodigt tänkte jag att det här går ju bra. Gladdes över mina tappade kilon. Men man ska inte bli övermodig. Nu har jag fått några riktiga sockerattacker igen. Det är som om ett monster tar över min kropp. Vems är handen som glupskt sträcker sig efter kaka efter kaka på Italienska Kulturinstitutets mottagning? Min förstås. Mandelkakor från Sicilien, som en dröm. Vinet struntade jag i, men mandelkakorna...
Ångest efteråt.
I påskas släppte jag bromsen, några godisar här och där. Påskägg till älsklingen, men inte för mycket. Jag sparade en del av bilarna och chokladen i skafferiet. I går morse slängde jag nästan bort det,
men insåg efter en stund att jag inte gjort det, insåg det med munnen full av godisbilar.
Vad är det med mig! Ska det vara så fruktansvärt svårt att avstå från socker? 
Ja, det är det. Fruktanvärt svårt. 
För en del är det inte lika svårt, två av mina barn är ganska likgiltiga inför efterrätter, men jag och E. - vi är smått galna. Vi bara vill ha!
Så vad gör du?

Lätt i kroppen lätt i sinnet

Hemma igen, de torra gatorna i Nice utbytta mot modden i Stockholm, Men det är julpirr i luften och det känns så bra att komma hem till mina nära.
Nu har jag fått en dos sol, den finns i mig ett tag.
Sedan har jag ju i höst redan gett mig själv en julklapp, det bästa beslut jag tagit på länge. Jag började på iTrim. Aha, du äter pulver för att gå ner, säger mindre informerade.
Det handlar inte om det utan  om hjälp till livsstilsförändring. På tio veckor har jag gått ner tio förargliga kilon och jag känner mig lätt i kroppen och lätt i sinnet.
Förståndiga tankar om mat kombinerat med snabb rolig träning och gruppsamtal har gett mig energi. Det var inte det minsta plågsamt att äta de soppor och shakes man under en tid ersätter maten med, tvärtom. Nu äter jag vanlig mat igen, men eftertänksamt, och jag rör mig mycket mer.
Det är ett beslut som gör mig glad varje dag. Så onödigt att gå omkring och bära på extrakilon jag inte vill ha!

Trivselrynkor utan fettfyllnad

Stort som smått får man delge sina vänner på bloggen. Men visst kan ni glädja er med mig över snabbt förlorade kilon? Nu har jag gått och tränat på itrim i tre veckor och resultaten är så bra. Jag äter en smaldiet som är helt uthärdlig och tränar och promenerar mycket.
Mina Filippa K-jeans som jag köpte som en uppmuntran att gå ner för tre år sedan går äntligen på mig.
Det bästa är att jag känner mig mer som mig själv i den tunnare kroppen. Som så många andra har jag en inre bild av mig själv hur jag ser ut och den inre bilden har allt sämre stämt med verkligheten. Det har gjort mig olycklig. Det handlar så klart inte om att jag vill se ut som när jag var 20 men jag vill banne mig känna mig snabb, rask, rörlig och komma i mina kläder.
Vännen K och jag har enats om att de rynkor som eventuellt blir mer synliga utan fettfyllnad är absoluta trivselrynkor som visar att vi levt ett bra liv.

Pantser i jeans på plats på Kafé String

Tur att det finns valmöjligheter! Idag tröttnade jag på ensamheten vid köksbordet.
Så nu sitter jag igen på Kafé String i denna underbara röra av trasiga stolar och skrivande människor. Macen är med, ett manus också och en spretig hög med anteckningar. Något ska det väl bli.
Dagens glada nyhet: Efter att ha levt förståndigt i två veckor (itrim) kommer jag nu i mina fina Filippa K- jeans som jag köpte för tre år sedan. De har oanvända hängt i garderoben och sett förebrående på mig hela denna tid.
Idag fick de komma på och ut!
Läs för övrigt kompisen Karins roliga utredning om pantsers och plotters:
http://www.karinenglund.com/2011/08/plotter-eller-pantser
Jag är en tydlig pantser, det är jag säker på! Väntar på rösterna i mitt huvud och lyssnar till vad de berättar.

Men Eva det här är inte du - var är din energi

Ibland blir jag så trött på mig själv. När jag sitter på golvet och inte studsar upp så lätt som jag brukade. När jag ser mig i profil i en avslöjande spegel i en hemsk provhytt. När mina kläder krymper i garderoben.
Så kände jag i höstas. Men jag var som förlamad. E la fram olika förslag till gym. Jag var bara trött och ovillig, och förresten betalade jag redan ett gym utan att gå dit.
Till slut en dag för några veckor sedan tänkte jag: Men Eva, det här är inte du!
Du är inte lat och ovillig att träna. Var är din energi.
Jag sökte aktivt efter något som skulle passa mig och hittade itrim. En svensk kedja för viktminskning och motion. (OBS namnet ska inte, som jag gjorde, uttalas som en iPhone utan på svenska... man är i trim helt enkelt...)
Nu har jag gått dit några veckor. Jag är mycket piggare och gladare. Jag går till gympan med lätta steg (och med en stegräknare runt halsen). Jag äter nu i några veckor en lågkaloribudget som känns bra och genomtänkt och redskapen i gymet är så roliga att jag gärna går dit. Dessutom har jag gått på ett extra styrketräningspass och denna vecka blir det Zumba och kanske Core...
Jag är jag igen, en betydligt gladare Eva med mycket mer energi.
Tänk vad lätt man fastnar i dåliga mönster och tänk vad snabbt det går att ta sig ur dem, om man bara vill!
/PS: Nu passar mina jeans igen!/