Smartphones och paddor invaderar våra liv - begränsad skärmtid ger utvidgad tanketid

Jag minns  när mina barn var små hur jag blev utskälld av en granne för att barnen tittat på en videofilm inne hos oss. Jag kände det som om det var ett allvarligt brott jag begått.

Jag minns  hur vi i Kvinnoförbundets barnkulturprogram skrev att man adrig skulle låta teven vara barnvakt.

Om man somnat in då i åttiotalets början och vaknat nu skulle man trott att världen blivit en galen plats. Ingen talar med någon i tunnelbanan, läser sällan. Tittar bara ner i smartphones eller paddor, ofta på egna bilder, inne i en egen värld. Ja, jag är inte ett dugg bättre.

Jag läste om hur Steve Jobs inte lät sina  barn använda ipad.  Jag vet att man som vuxen och ansvarig för barn ibland grips av lättja, när barnen fick se teve eller video, när jag inte orkade hålla emot ibland var det så. Men då hade jag ändå kontroll.
Nu är det  läskigt. Små små barn hanterar paddor. Större barn är intensivt upptagna av dem. Jag ser hur vi vuxna är dåliga förebilder. Mobilerna ligger på bordet under måltider, vi tar emot mess, vi tar emot samtal även när vi är mitt uppe i socialt umgänge. Det är ju avskyvärt.

Mobilen är helig, vi är slavar under dess budskap och signal.

Jag tror vi måste tänka om. Ha begränsad skärmtid inte bara för barn utan också för oss själva. Se på varandra i stället för på bilder av oss själva. Prata med varandra!

http://www.nytimes.com/2014/09/11/fashion/steve-jobs-apple-was-a-low-tech-parent.html?_r=1

Om påskkärringar och teknikstress - livet på ön

 

Påsk och söta påskkärringar dyker upp. I höstas blev jag beklämd när några barn ringde på vid Halloween. De bara tittade på mig, sträckte fram händerna och skrek sitt Trick or treat.
Jag blev beklämd för det var så tråkigt bara tiggeri och de blev inte ens särskilt nöjda med godiset de fick.
Om man nu är utklädd och knackar på så tycker jag man gör något kul, sjunger en sång, skojar lite eller ger kort man gjort själv. Att vara påskkärring är verkligen inte bara att tigga. Eller är jag för sträng?

Påskkärringarna idag var gulliga, de hade gjort små fina påskkort, de var glada och fnittriga och utklädda. När de fick karamellskålen hällde de inte över godiset i korgen utan tog några bitar var.

Jag funderar på det där med påskkärringar. Vi var fullständigt orädda som barn när vi gick runt och knackade på. Jag var trygg när min barn gick runt i Enskede. Hur trygg skulle jag vara idag? Inte skulle jag vilja  att de ringde på hos okända av många olika anledningar.

Jag nästan grät när ingen dator fungerade i kväll.
Jag hade glömt den sladd jag använder för uppkoppling. Sonen tittade undrande på mig och frågade ytterligare en gång varför jag inte använder min iPhone för uppkoppling. Han visade mig och det var så enkelt att jag skäms för hur mycket jag betalat för onödiga uppkopplingar - när det kan vara så enkelt.

Denna ständiga kamp för att begripa all ny teknik och ta till sig det med öppet sinne i stället för att bara sluta lyssna och inte ta in. Jag tror det är så nyttigt att hela tiden lära ... men ändå, ibland blir det mycket.

Mitt minne ligger i en bräcklig mobil

Det är märkligt med de där små förskjutningarna i kunskaper. Förr kunde jag till exempel en rad telefonnummer. Trots att jag inte är en siffermänniska kunde jag slå dem utan att tänka till mina nära och kära. Minns fortfarande barndomens telefonnummer och en del nummer till gamla vänner.
Men idag skulle jag skriva min dotters mobilnummer och insåg att jag inte kunde det. Alla nummer är nerladdade i min iPhone. När hon ringer ser jag hennes namn, inte numret. Ser jag ett okänt nummer blir jag misstänksam och vill knappt svara. Det är alltför ofta någon som vill sälja något jag inte vill ha.
Jag kan knappt ett enda telefonnummer utan litar till en liten bräcklig apparat. Förr skrev jag alltid upp numren i min almanacka - ja en sån har jag än för möten med mera. Men de senaste åren har jag till och med slarvat med det. Många andra gör som jag,  det ser man i de desperata ropen på Facebook: Jag har tappat min mobil! Snälla messa era nummer till mig!
Lite hemskt är det med detta beroende av en teknisk pryl i stället för av minnet.

Ska jag överge Blogger eftersom det är svårt att kommentera inlägg?

Min bror började blogga i Blogger precis som jag, och precis som jag har han problem med kommentarer. Många har hört av sig till honom och berättat att det inte går att kommentera. I stället för kontrollbokstäverna står det bara "loading". Trots att man är inloggad på bloggerkonto så syns inte URL adressen och inga kommentarer går igenom. För mig är det så på denna lite äldre mac, på min lilla bärbara kan jag kommentera. Men det är irriterande. Det är också på gränsen till omöjligt att få svar från Blogger Hjälp Center. Så nu undrar jag om jag precis som min bror ska gå över till Word Press? Det är så oändligt irriterande när tekniken inte fungerar.
Ni som inte lyckas kommentera på min blogg - kan ni skicka mig ett mail och berätta, snälla: evaswedenmark@hotmail.com
så jag vet hur jag ska göra. Det är obegripligt varför det fungerar med vissa bloggar i Blogger och inte med andra. I alla fall är det obegripligt för mig!