https://www.instagram.com/evaswedenmark/

söndag 20 september 2015

Och den galna B-veckan börjar .... NU! Baby, Böcker, Bröllop

Min favoritmålning från Vietnam, ska titta på den om allt blir för stressigt
Det snurrar lite i min skalle för nu börjar den galna B-Veckan

På lördag gifter sig sonen E med sin M-L och det blir ett stort härligt bröllop.
På söndag är dags för dotter E1 att föda sitt första barn.
Omvälvande händelser.
Som om inte detta räckte är det på fredag Bok och Biblioteksmässan i Göteborg och Annica Wennström och jag ska där tillsammans med vår kära Bredsandsklass presentera boken Högt Tempo på ett seminarium.

Nu gäller det att tillämpa medveten närvaro och lugnt, (nåja!!) uppleva alla dessa saker just då de äger rum. Inte oroa sig i förväg, verkligen njuta av alla de tre härliga B-sakerna .

Ja, ni förstår?


lördag 19 september 2015

Älskar Chagall - men Millesgårdens få målningar sa mig inte mycket

Den här bilden vaknar jag till varje morgon
Jag älskar Chagall. Dessa drömska målningar så fyllda av fantasi. Några steg ovanför verkligheten.
Jag har varit på Chagallmuseet i Nice och på Fondation Maeght i Saint-Paul-de-Vence och sett hans målningar. På min vägg hänger en avbildning av en Chagallmålning av en vietnamesisk konstnär.
För mig är det bilder av fantasins inre liv.  Så det är klart att jag ilade  till Millesgården för att se Chagallutställningen med målningar från hans liv i Ryssland.
Utställningen har  döpts om till ”Åtta målningar av Marc Chagall”. Ursprungligen skulle 48 Chagallmålningar ha visats, plus verk av andra ryska konstnärer från samma tid. Där dessa verk skulle ha hängt gapar hålen  tomma.

Ja, nu bidde det bara en tumme. Putin vägrade låna ut målningar, politik och byråkrati satte stopp för utställningen. Man fick ihop åtta gamla målningar och de visas nu. Det gick snabbt att ta sig runt och det är verkligen en period i Chagalls konstnärsskap som jag inte  fascineras av.
– Fula målningar, viskade en kvinna.
– Skandal att ta 150 kronor för en så mager liten utställning instämde hennes väninna.
Håller nog med. Det var inte mycket att visa för världen
Men det är ju härligt att äta lunch på Millesgården, och ströva omkring bland skulpturerna. Tror man lätt kan avstå från Chagallinträdet.

tisdag 15 september 2015

Bistroteket - bra tips vid Nytorget


Ibland blir saker verkligen för hajpade för sitt eget bästa. Som Nytorget. Vi vandrade runt igår och ville äta en bit mat. Nytorget 6, helt fullt. Som alltid. På Urban Deli fick vi ett bord men menyn var oförändrat tråkig (samma sen en evighet) och ljudet för högt.

Vi slank i stället in på Bistroteket, hörnet Bondegatan/Renstiernas gata.
Så trevligt. Läsvänlig meny, pratvänlig atmosfär. Otroligt gullig personal och stans godaste råbiff.
Efter det en magnifik Crème brûlée. Vi pratade och trivdes och kände att det var så skönt att slippa trängas och skuffas.
Urban går an för trevlig frukost. Men vad jag tröttnat på trängsel och ansträngd hipfaktor.
Bistroteket har i alla fall just nu allt det jag vill ha.
Så det är ett bra tips om du vill ströva på söder, vandra runt fina Nytorget och sen hitta en bra restaurang.

onsdag 9 september 2015

Inte blev jag en kvinna som lugnt betraktar sitt liv i backspegeln

Det är märkligt. Mitt humör är berg-och-dalbana. Ena dagen hoppfull. Nästa dag  svartsynt. Måste jag bli så gammal som jag nu är för att inse hur jag skiftar i min syn på allt, mig själv, mina möjligheter. Borde jag inte vara en lugn och stillsam kvinna nu som hittat sig själv och med upphöjt lugn  betraktar sitt liv i backspegeln?

Nä, jag kan tala om att jag är precis likadan som jag alltid varit. Lika ömsom  glad och ledsen, med samma dalar, och höjder, med samma tro på mig själv som nästa dag förbyts i något helt annat. Men med en för det mesta hoppfull syn på allt roligt som ska hända.

Kanske alla är så. Kanske är det något bra.
Tänker det när lille M kommer med en kasse fullastad med saker och föreslår att vi ska uppträda tillsammans på hans föräldrars bröllop i dräkter vi ska sy av en en svart guldbroderad kaftan jag har, vi ska ha sköldar framför oss, sminka oss, ha fantastiska rosa glittervantar och tillsammans ska vi sjunga låten "Pappa". Håll med om att ni skulle vilja uppleva detta?

Jag sörjer över att jag inte kan sjunga en ton rätt, annars skulle jag inte tveka.  Och jag tänker  att det är väl bra då att jag är upp och ner och barnslig, att jag är sån att en femåring bjuder in mig i sina fantastiska upptåg.
Eller?

lördag 5 september 2015

Vi är människor, precis som ni

Ja jag har rensat. Sålt garderober på blocket. Packat ihop saker att skänka bort. Det är en lättnad att tömma, men det jag känner är också ångest. Samtidigt som jag brottas med mitt överflöd har människor ett liv utan någonting.
Jag ser bilderna, jag läser skildringarna och bestämmer mig för att det är inte maktlöshet jag ska känna.
Det enda jag kan göra är ju att samla ihop det jag har, mitt överflöd, och skänka till dem som bättre behöver det. Små barn som vandrar på vägarna med sina föräldrar, familjer som riskerar sina liv i usla båtar, bort från ett fruktansvärt krig, oändlig fattigdom, som inte blir mottagna någonstans.

Vi är människor, precis som ni, ropar en förtvivlad man mot mig i teverutan.

Ja det är så fruktansvärt orättvist, så grymt, så faktiskt ofattbart med den ström av förtvivlade människor som lämnar sina hem utan att få någonting med sig. Annat än kanske ett hopp om ett liv, någon annanstans, i ett land med fred och välstånd. Som vårt land.

Jag vill skänka pengar, jag vill ge vad jag kan. Jag upprörs. 

Plötsligt skriver en granne på vår hemsida i bostadsrättsföreningen: Vi kan väl upplåta gästlägenheten till en flyktingfamilj. Och gensvaret är stort. Så skönt att se. Vi som bor här, vi  som slänger så mycket i våra soprum. Nog kan vi ta mer ansvar. Nog har vi alla råd att hjälpa till.

Det lilla man kan göra det ska man göra.

Jag orkar inte tänka på föraktet hos människor som inte känner medkänsla, som tycker att de här människorna kan väl stanna där de hör hemma. Alltså, jag vill inte öppna mitt sinne för hat, inte för förakt heller. Men jag känner vrede när jag läser vad SD-människor uttrycker.

Men det är inte vrede utan medkänsla och hopp jag vill fokusera på

Men det är inte den vreden jag ska fokusera på, det är medkänslan, känslan att jag och alla andra medkännande människor med hjärta kan göra vad vi kan göra, varje insats är viktig. Och vi ska lyckas.

Tänk om det var du ...

Tänk om det var du som vandrade, fattig utan ägodelar, med dina barn, bort från allt du älskat, sökande efter en ny framtid.

tisdag 1 september 2015

Jag rensar i röran för att få plats att tänka

Jo, det finns en del kvar i hyllan ändå


Rensa i röran för att få plats att andas och tänka nytt.
Det är vad jag håller på med just nu.
– Mamma, du har så fina saker, brukar min son säga, men varför måste allt stå framme?

Jag har en lätt humördipp och det bästa sättet att jaga bort molnen är att starta nya projekt. Det finns saker jag vill skriva men jag måste skapa plats att andas först av allt. Fick väl en puff av en mäklare också som såg sig omkring och sa: Oj oj oj ska du någon gång ha en visning här  är det mycket att plocka bort.
Missförstå mig inte. Jag trivs med mina saker och böcker och den personliga röran, men det kan bli för mycket av allt.

Så jag röjde bland böckerna och inser att det är mycket som inte betytt något och som jag inte kommer att läsa om. Sorterade obarmhärtigt ut och sen får barn och vänner ta vad de vill.

Sen gick jag loss på prylar, prydnader, onödiga lampor. Saker helt enkelt. En kasse ner till återvinningshyllan i grovsoprummet
Skingras molnen? Ja kanske börjar det lätta något. Vi river för att få ljus och rymd, stod det i en diktrad nånstans eller hur.

Hoppas det blir lite mer ljus och rymd i mitt huvud nu.