Bebis, Bröllop, Bokmässa, Bok, B-vitamin! Men här är jag igen

J

Jag är trött och omtumlad efter B-veckan och har laddat med b- och d-vitaminer och . Inte nog med bröllop, baby, bokmässa.
Jag skrev också kontrakt på en bok som kommer i vår någon gång.

Bebisen. Elsa. En ljuvlighet som behagade komma på sin morbrors stora bröllopsdag. Hett efterlängtad. Så underbar.

Bröllopet var fantastiskt, så mycket kärlek.
Ett lyckligt brudpar och en överdådig fest på kvällen. Många glädjetårar.

Boken, hemlig än. Men rolig!

Bokmässan, ja vad ska man säga om de kloka fina barnen från Bredsand som svarade så insiktsfullt på våra frågor.
I vimlet på mässan var de min bästa upplevelse!





Jag lär återkomma till allt detta.
Ville bara skicka en signal om att jag finns här.
En lätt utmatad men väldigt glad Bloggare! Snart samlar jag ihop mig och skriver mer.
Kram till alla!

Och den galna B-veckan börjar .... NU! Baby, Böcker, Bröllop

Min favoritmålning från Vietnam, ska titta på den om allt blir för stressigt

Det snurrar lite i min skalle för nu börjar den galna B-Veckan

På lördag gifter sig sonen E med sin M-L och det blir ett stort härligt bröllop.
På söndag är dags för dotter E1 att föda sitt första barn.
Omvälvande händelser.
Som om inte detta räckte är det på fredag Bok och Biblioteksmässan i Göteborg och Annica Wennström och jag ska där tillsammans med vår kära Bredsandsklass presentera boken Högt Tempo på ett seminarium.

Nu gäller det att tillämpa medveten närvaro och lugnt, (nåja!!) uppleva alla dessa saker just då de äger rum. Inte oroa sig i förväg, verkligen njuta av alla de tre härliga B-sakerna .

Ja, ni förstår?

Här kommer jag ut som en som avskyr desperata mingel

Klart man kan se det som "surt sa räven" eller "vad är väl en bal på slottet" när jag säger att jag är nöjd med beslutet att inte åka till Bok och Biblioteksmässan i år.
Solen skiner över Stockholm. Annica kommer snart, vi ska arbeta med en text. Jag har tid att läsa och känner en viss frid i själen.
Visst är det kul att titta på böcker, men det uppvägs inte av den panikartade känsla som också infinner sig om jag bara går runt runt på mässan utan mål och mening med att vara där.

Dessutom avskyr jag det som många av mina fb-vänner verkar gilla mest. Att mingla på Park. Ett hotell vid Avenyn där det är outsägligt trångt. Man spiller alltid vin på sig själv eller andra. Ingen ser egentligen någon, all kändisspanar.  Men dom "riktiga" kändisarna har privata partyn i privata rum.
Man pratar med någon som har blicken irrande runt.

Jag fattar vara inte. Jag är nog ingen minglare. Jag vill ha riktiga samtal, gärna där den jag talar med ser på mig och vi funderar ihop. Minglet är tvärtom.
Har alltid känt mig vilsen på mingel och cocktailpartyn även om jag hållit masken. (Inte på releasefester för nyutgivna böcker dock!!!!)
Nu kan jag komma ut som en som verkligen inte gillar den typen av desperata mingel som är på Park.
Men jag hoppas ni som gillar det har kul :)

När skrivkrampen slog till på Bok och Bibliotek

Vännen Bengt-Erik Engholm, flitig barnboksförfattare gör en efterlysning:
"Under bokmässan kommer jag att ha ett samtal om skrivkramp med en annan författare. Så jag vill bredda min kunskap i ämnet. Det här är högst ovetenskapligt, men det vore väldigt intressant att få svar på de här frågorna: 1. Har du drabbats av skrivkramp? 2. Hur kändes det? 3. Vad tror du din låsning berodde på? 4. Hur kom du ur skrivkrampen? 5. Har du några knep för att slippa skrivkramp?"

Det är ju ämne för en avhandling eller för ett intressant samtal på ett BUS-möte. Jag rannsakade mig och kom på att den senaste gången jag kände intensiv skrivkramp, ja nästan hopplöshet inför projektet att skriva som annars upptar all min tid och lust, det var när jag var på Bok och Biblioteksmässan senast. 

Jag har varit på den ett oändligt antal gånger, först som journalist, sedan som författare. Haft seminarier och signeringar. Men denna gång hade jag ingen uppgift, ingen ny bok. Jag blev vilsen. Jag gick omkring där i gångarna och såg alla dessa signerande författare. Jan Guillou verkar nästan klonad, han sitter typ i varje monter och signerar och småpratar vänligt med sina läsare. Men framför allt, detta överflöd av böcker, bra, dåliga, konstiga, i alla ämnen man kan tänka sig, alla dessa förlag. Denna hierarki. Alla dessa samlade förhoppningar och drömmar.  Alla dessa grusade drömmar också.

Och så jag då. Som gick och grunnade på en bok. Som kom ner för att bli inspirerad. Men inte blev det. Jag blev bara deppad. Kände mig utanför. Kände mig onödig. Åkte hem.

I år åker jag inte dit. Men det är ingen allmän rekommendation, man kan säkert uppleva mässan precis tvärtom. Men där och då, Bengt-Erik,  slog skrivkrampen till och dessutom infann sig en allmän skrivdepression och känsla av misslyckande och meningslöshet. 
Jo, det gick över när jag kom hem hit till min egen lilla vrå!  Så i år stannar jag här.

Yrket kräver RIS - Rumpan I Stolen

Det är lustigt med Bok och Biblioteksmässan. När man är där tycks den vara världens centrum, allt händer där, alla är där. När jag inte var där i år var den  perifer, något en del glada vänner skrev om men de flesta var faktiskt inte där.
Idag, mässans sista dag då jag alltid brukar längta hem, gick jag i stället till härlig yoga på Fotografiska Museet.
Igår läste jag en underbar intervju av Karin Thunberg i Svenska dagbladet med Hanne Vibeke Holst som tycks mig allt klokare. Måste snart läsa hennes senaste roman, Förlåtelsen.
Hon vet, enligt artikeln, att författaryrket kräver "RIS, det vill säga Röven I Stolen eller i mer vårdad översättning Rumpan I Stolen."
Så sant. Utan denna envishet, detta att man klistrar sig fast i stolen fast orden försvinner och man inte har någonting att säga vissa dagar men skriver ändå, det är viktigt för mig.
Just nu är jag fastklistrad, så fast att det var viktigare för mig att stanna hemma och inte bryta mig loss än att åka till Göteborg.
Min världs centrum är ju ändå där jag är.

Bok och Bibliotek utan Emmor och mig

Sedan Bok och Bibliotek började -  för sådär 25 år sedan? - har jag bara missat två mässor. I år är ett av åren. Men förra året gjorde mässan mig mer frustrerad och olycklig än glad och stimulerad. Det var som om man slutade se varandra och mer längtade efter att bli sedd själv.

De första tio åren ungefär var vi där som journalister. Envetet åkte vi och representerade vår tidning Fönstret, trots att kulturansvariga på ABF ansåg att "Bok och Bibliotek var ett kommersiellt jippo där ABF inte borde deltaga" Det tyckte vi dock, struntade i påbudet och åkte trots en del illvilliga kommentarer och sura miner från höga vederbörande. Vi ansåg att ABFs tidning skulle vara med. Nuförtiden deltar ABF med liv och lust och monter.
De senaste femton åren har vi deltagit, jag, Annica, Maria, Emma som författare  på många olika sätt.
Men i år är vi inte med någon av oss. Jag kände helt enkelt att jag inte hade någon direkt uppgift. Visst har jag släppt två böcker sedan senaste mässan. Men jag ser ändå inte min funktion. Visst kan jag lyssna, mingla, umgås.
Men just nu är jag inne i en period då jag mer begrundar och skriver och jag vill inte bryta detta stillsamma inre flöde.
Säkert blir det en härlig mässa för alla som är där.
Men att vara hemma och planera med A och M är heller inte så dumt. Faktiskt det jag vill helst så jag gjorde ett val.

Mycket yta och litet själ på årets Bokmässa

När jag tänker tillbaka på Bok och Biblioteksmässan för att jag fick en senkommen kommentar om mässan från bloggvännen Peter, så känns det svettigt och trångt och det ligger en doft av ljummet rödvin i pappersdunkar över hela stämningen. Lite tråkigt. De första mässorna jag var på var mer en mässa för boken, för skrivandet och läsandet. Jag vet inte om jag förändrats eller om det är Bokmässan?
Men min vän Karin var på Bokmässa i Kenya ungefär samtidigt och kom hem helt lyrisk. Alla pratade om litteratur, om skrivande, om poesi - det var helt enkelt en mässa till bokens lov.
När jag hörde det insåg jag än mer hur Bok och Bibliotek så mycket blivit en mässa till kändisförfattarnas lov, till massförsäljningens lov, det är inte så kul
Mycket yta, litet själ,
Ändå är jag antagligen där igen nästa år.

Och så är mässan över för denna gång och den vanliga skrivarvardagen börjar igen

Hemma från mässan! Väskan fylld av böcker, många minnesfragment från olika seminarier. Det var ju en gång i tiden på mässan som Annica och jag tog beslutet att förverkliga våra författardrömmar, någon gång i början av nittiotalet. Vi sprang runt på presskonferenser och skrev och skrev - men en kväll så bestämde vi att det är dags, nu tar vi steget och börjar själva skriva de böcker vi drömmer om. Nu många böcker senare tänker jag att det var ett bra beslut. Men då på mässan när vi bestämde det trodde jag kanske att det skulle ge mer lycka ändå? Att bara det faktum att jag kunde kalla mig författare skulle vara viktigt i sig. I själva verket känner jag ju samma sak ... visst många böcker har jag skrivit men jag tänker fortfarande mer på de böcker jag vill skriva. Riktning fram på något sätt och jag grubblar mycket på om jag alltid kommer att känna denna otålighet, denna vilja att göra mer, bättre, djupare... och denna känsla av att det jag gör aldrig riktigt räcker till?

Mässans flitigaste författare är nog Kim Kimselius, hon driver eget förlag, skriver mängder av ungdomsböcker, är ständigt ute och signerar och pratar om sina böcker. Hon har förstås en egen monter på mässan som jag besökte och hon är bara bäst på att dokumentera allting som händer i hennes monter med samma okuvliga energi. Här har jag lånat två bilder av henne, från hennes blogg, hoppas det är okej Kim??? På översta bilden var det Sara Swedenmark från Förlag 404 och jag som besökte henne, på andra bilden är det jag och Kim som byter böcker med varandra.

Alla dessa oförlösta drömmar

En del av den ångest som bokmässan väcker hos mig tror jag är alla dessa oförlösta drömmar som gör luften tjock att andas. Den hoppfulla blicken hos de flesta författare som är där och som inte drar köer eller publik, som kommer med sin bok och så gärna vill bli sedda och hörda, som hoppas på undret som inte inträffar. Deras bok har kanske betytt allt för dem att skriva. "Men jag skulle ju få tala... och signera" hörde jag en besviken författare förebrå sin förläggare i en monter. Han skakade bara ordlöst på huvudet inför hennes besvikelse. Det är så många som vill, så få som får plats. Så många som sitter där beredda med sin penna för att få signera utan att någon stannar till.  Så mycket marknadsgyckel som styr.

Nu ska jag hem och verbalisera

Jag kan verbalisera min ångest. Så stod det på en knapp jag tog idag på mässan. Citat från Jenny Jägerfelds suveräna bok Här ligger jag och blöder. Jag gillade knappen som jag fick i anspråkslösa Gilla Förlags monter. De är vad en bokmässa ska vara: Bra böcker, inga krusiduller.
Kände mig annars som om jag ätit för många semlor efter att ha lyssnat på Guillou och Mankells självbelåtna prat i 45 minuter. Oj vilket ryggdunkande, oj vilken självbelåtenhet de utstrålade. Guillous senaste bok har jag dessutom läst och ogillat.
Två dagars mässa räcker. Det är kul att träffa vänner, äta middag med härliga bokälskande människor, göra oväntade bokfynd.   Men nu vill jag hem, till skrivvrån, till funderande. B&B är ett på många sätt roligt jippo men mycket är yta och bulleribång.
Nu ska jag hem och verbalisera!

Hej Göteborg, nu kommer jag

Det är klart, tar man med sina barn från späd ålder på resor, älskar man själv att resa... då blir det som nu. Yngsta dottern i Tokyo (men inte så länge) mellandottern drar till Rom för att plugga littvetenskap. Det känns tomt när de inte är hemma men  jag förstår dem och ger dem allt mitt stöd. Tur att min son och hans familj i alla fall just nu finns hemma!
I morgon drar jag till Göteborg. Jag har varit med på nästan alla B&B-mässor. Inte förra året, men då saknade jag att åka dit. Det må vara varmt och rörigt och mycket folk, men det är också en gigantisk bokfest. Vem vill vara utan den? Inte jag.

Vad är väl en bal på slottet?

Det var ju på Bokmässan i början av 90-talet som Annica och jag bestämde: Nu byter vi sida. Vi skriver de böcker vi drömt om så länge att författa.
Vi reste hem till Maria, meddelade att nu skulle vi till att börja med skriva fem deckare (Amandaserien), en barnbok (Flickan i medaljongen), en debattbok (Krossa glastaket). Det roliga är att vi gjorde det.
Nu, många mässor senare - och 31 böcker senare för min del) så åkte jag inte till mässan. Jag kan säga avundsjukt: Vad är väl en mässa i Göteborg? Men jag kan också trösta mig med alla fina bloggrapporter från mässan som förmedlar just den entusiasm över böcker och läsande jag känner. Läs Bokmania, eller Lyran eller Elins bokblogg eller Breakfast Club alla kunniga och entusiastiska bokbloggare som ger sin syn på mässan på ett kunnigt och personligt sätt.
Själva hade vi en bokträff, jag, Maria och Annica. Vi pratade bland annat om det vi skriver nu - och nästa år hoppas jag vi är på mässan med nya böcker i bagaget.

När jag kommer dit drömmen skulle ta mig är jag redan på väg mot nästa dröm

Är det så med er också att målet för drömmarna alltid förflyttas, när man kommer dit drömmen skulle ta en är man redan på väg mot nästa dröm?

I början av nittiotalet var jag som journalist på alla Bok och Biblioteksmässor i Göteborg Det hade varit min dröm att bli kulturjournalist. Men nu ville jag vara där som författare så jag tog beslutet att ta min författardröm på allvar (och det är mitt bästa beslut). Sedan har jag varit många gånger på Bok och Bibliotek som författare men i år tror jag inte jag åker, jag kände mig inte nöjd förra året. Jag gick omkring och tänkte: Vad gör jag här, egentligen?
Det var en så stark känsla av utanförskap trots att jag nu var inne i det jag drömt om. I stället satte jag mig på hotellrummet och skrev, det blev inte ens bra det jag skrev och jag kände mig ensam. Bok och Biblioteksmässan  är en fantastisk bokfest men det är också ett fantastiskt tillfälle att känna sig utanför, att känna att man inte är tillräckligt bra,  känslor av misslyckande poppar upp i mig trots att jag vet hur fel det är.
Men jag stod inte emot då. Jag kände mig inte glad och välkommen och jag hade en stark inre känsla av att jag egentligen rymde från mig själv när jag var där och dessutom till en plats där ingen ville ha mig.
Så i år åker jag nog inte. Antagligen ångrar jag mig. Men ändå, jag minns känslan av ensamhet mitt i vimlet och det är en känsla jag är dålig på att hantera.
Måste fundera på vilka drömmar som är viktiga.

... och varför har våra egna böcker en sorgsen underton???

Nuuuu sitter jag på tåget, på väg hem. Vilken liten hemmaråtta jag är. Annica och jag gjorde den allra sista programpunkten på mässan i Författarförbundets monter, det är tufft, om jag får säga det själv för publiken är på väg hem. Men vi har ändå alltid roligt på våra seminarier och kommer på nya saker. Den här gången funderade vi över varför våra egna böcker har en så sorgsen underton ofta medan våra gemensamma böcker får betecknas som ganska ljusa i tonen? Det är en intressant fråga att fundera vidare på. Vi bestämde att vi ska överraska varandra på kommande seminarier med oväntade frågor. Man får inte slumra till och gå på rutin!

Mer melankoli än mingel denna gång

Igår kväll hade jag inte minsta lust att gå till Park. När jag läste bloggkompisarnas Victors funderingar och Jennys inlägg om krattande förstod jag precis. Jag blir så oerhört stressad av att vara på mässan denna gång. Jag längtar efter att flumma och fundera och det gör man inte på mässan. I stället lyser över hela Bok och Bibliotek en slags idé om att för att vara lycklig ska man vara lyckad. Jag knycker tanken från Ann Heberlein som tillsammans med Karin Johannisson hade ett oerhört intressant samtal om melankoli på seminariet "Själens mörker nu och då" Jag ska omedelbart beställa Johannissons bok Melankoliska rum. Det var nog ingen slump att det var ett av de få seminarier jag drogs till och jag ångrar mig inte. Det gav mig en stund av eftertänksamhet och allvar och jag inser att jag har ett stråk av melankoli i mig just nu. Så får det vara.

En oförglömlig kväll på fartyget Götheborg

Efter en låg dag en höjdarkväll. Mitt förlag Opal bemödar sig om att ge sina medarbetare upplevelser på Bokmässan. Väl valda restauranger med god mat - men ikväll slog de egna rekord. Förlagets anställda plus vi författare och illustratörer var bjudna på middag på segelfartyget Götheborg som ligger i hamn i Göteborg. Ledda av en jungman som själv seglat med skeppet till Kina fick vi klättra upp och ner i det magnifika skeppet och se allt, från kaptensbygga till sovkojer - det är kö för att få bli jungman på Götheborg och antagningen är kvoterad, hälften kvinnor hälften män.
När vi besett hela fartyget och klättrat i väldigt branta lejdare var det dags för kaptensmiddag - och vid varje plats låg ett ex av den fina bok Opal gett om om just detta skepps historia, Långa resan en berättelse om en ostindienfarare skriven av Mats Wahl och Sven Nordqvist och med Svens noggranna fina illustationer. Boken skildrar en resa med ostindienfararen Götheborg till Kanton i Kina år 1742.
I den första delen av boken berättar Mats Wahl hur två pojkar smyger sig ombord på skeppet.
Andra delen av boken är en faktadel skriven av Sven Nordqvist. Här berättas om om resan, fartygen, livet ombord, vad man köpte. Båda delarna är rikt illustrerade av Sven Nordqvist, dessutom med bilder hämtade från olika museer runt om i Sverige.Vi bläddrade i boken medan vi hörde Sven berätta om vilket detektivarbete det var att få fram detaljer om skeppet.
Det var en alldles oförglömlig kväll och nu ska jag ligga i min fina hotellsäng och läsa denna förnämliga bok i stället för att gå till Park och vimla och bli fullständigt alienerad igen. Här, efter denna kväll, är jag alldeles i kontakt med mig själv igen.
Och jo - den rolige unge jungman som visade oss runt hade blivit så fascinerad av båten just efter att själv ha läst just Svens bok Götheborg! Är inte det en söt historia!

Så hamnar jag i alla fall alldeles för mig själv på mitt rum men det är som det ska vara

Det är lustigt, jag som tjatar så på andra att "wherever you go there you are" - vart du än går är det där du är - jag borde ju också veta att livet inte blir roligare någon annanstans. Om jag nu känner mig lite låg i Stockholm och inte riktigt orkar med människor, varifrån får jag då den absurda idén att det ska bli bättre i Göteborg? Jag spelar spelet ett tag, igår var det riktigt kul. Men idag orkar jag inte. Jag går till mässan med ambitionen att lyssna, ta in för att bli lite klokare. Men mitt huvud är stängt. Jag vill inte ta in. Det är redan så många tankar (inte nödvändigtvis kloka, men just mina tankar/ som virvlar omkring. Det är så mycket folk på mässan och alla letar efter något, någon. Jag känner mig osynlig.

Jag rymmer. Nu är det bättre, äntligen fick jag tag på en tanke till en histora som jagar omkring i mitt huvud. Äntligen fick jag lust att skriva på den så det har jag gjort, jag sitter på mitt hotellrum och skriver och bitarna faller på plats. Jag är här där jag är, just nu känns det rätt. Och jag lyssnar just nu på Ane Brun, You with the sad eyes.... på Spotify och tänker att jag måste skaffa bättre högtalare till min lilla mac. Och jag skriver.

Idag ska jag inte stressa på mässan, bara njuta

Nu tar jag på mina gamla sköna lätta stövlar. Jag har en väska som innehåller nästan ingenting för nu laddar jag för en egen lyxdag på mässan. Jag ska vandra runt och lyssna på olika seminarier, träffa en och annan kompis i vimlet men mest känna mig ansvarslös. Under mina många år som redaktör för Fönstret jagade jag runt och skrev och skrev, det var roligt men stressigt. Idag ska jag försöka vara eftertänksam, det ni! Hålla tilbaka hinna-med-så-mycket-som-möjligt-stressen för att i stället landa i fina upplevelser.
Ikväll ska jag äta middag på det stora segelfartyget Götheborg, det ser jag fram emot!

En bok som bara blåser omkull mig, så bra är den

Jag kände mig håglös i morse, som man kan göra. Jag satt där på tåget till Göteborg, lite morgongrinig rent ut sagt. Ända tills jag började läsa Igelkottens elegans. Annika köpte den åt mig på franska och jag har läst en bit men varit trött på kvällarna, den har varit bra - MEN idag i lugnet på tåget så blåste den bara omkull mig, denna igelkott. De som satt mittemot fick inte en blick av mig men hörde mina mumlande instämmanden, mina skratt, jag stryker under, jag funderar, jag njuter av denna bok. Oj! Det är en sån här bok som ger mig skrivlusten tillbaka och påminner mig om meningen med att vara författare.

Ikväll har jag minglat med Sekwa, druckit vin och pratat med de trevliga förläggarna på det lilla förlaget. Jag klappade lite på Igelkotten på svenska för jag tänker köpa den på svenska också, och jag tänker köpa Den röda soffan.

Att åka eller inte åka till Bok och Bibliotek, det är frågan

Att åka eller inte åka till Bok&Bibliotek, det är frågan. Många av mina författarkompisar verkar backa i år, det blir dyrt med tåg och hotell om man inte har något inbokat uppdrag. Annica och jag ska ha ett litet framträdande på Författarförbundets scen på söndag eftermiddag /ungefär när alla är på väg hem, hoppas några stannar kvar!/ och vi ska prata om vänskap på Nallescenen på söndag eftermiddag.
Jag har varit många gånger på Bok&Bibliotek i olika roller. Det var faktiskt där, i början av nittiotalet, som Annica och jag efter en glad mingelkväll enades om att byta sida. Vi hade sprungit runt på presskonferenser, intervjuat författare... ja allt som hör journalistiken till. Men där och då bestämde vi oss:
Det är författare vi ska vara!
Vi åkte hem och meddelade Maria den glada nyheten, hon var barnledig då och hon sa JA! förstås. Sedan dess har vi arbetat intensivt med vårt författande.
Vi blev kritiserade på vår arbetsplats för att vi åkte till de första bokmässorna. Det brydde vi oss inte om. På en överläggning blev vi åthutade av Kulturombudsmannen: "Bok och bibliotek är ett kommersiellt jippo där ABF inte ska deltaga!" meddelade han oss. Så fel han hade!