Ett av mina första minnen är att jag vaknade mitt i natten, rullades in i en filt för att vi skulle åka till BB och hämta min bror. Mitt första syskon. Efter ganska många år till fick jag ytterligare en bror. Mina syskon, det är något jag alltid varit och är så glad över. Man delar minnen av sin gemensamma uppväxt. Minnen av sin barndom man inte har med någon annan. Och som barn hade vi vår egen syskonvärld med lekar och fantasier.
Jag minns hur ofta jag tänkte om mina kompisar utan syskon: "Vad tråkigt det måste vara." Kanske hade de fler prylar än jag och eget rum. Men de hade ingen att prata med, skoja med. Aftonbladet skriver om de bortskämda ensambarnen som kallas små kejsare. Jag vet inte hur det är i Kina - men jag vet att jag älskade att växa upp med mina bröder som vänner och bundsförvanter.
Se ovan en lycklig bild med min mamma Gulli, min bror och mig.
4 kommentarer:
Ja så är det, inte skulle jag ha velat växa upp ensam! Sofia
Jag är ett ensambarn, och har hela mitt liv längtat efter syskon. Extra mycket kanske eftersom jag haft en barndom kantad av sorg och bedrövelser. Tänk att ha haft ett syskon att dela alla tankar och alla jobbiga upplevelser med?
Nu är jag själv mamma och hoppas att mina barn en dag ska se fördelarna med att ha syskon (de är bara mellan 4 & 8 år så det är mycket bråk för tillfället). Jag och maken har 3 barn tillsammans och så har de 3 ytterligare 2 halvsyskon, makens söner från ett tidigare äktenskap (de är 17 & 18 år nu, så det är ett hopp i ålder). En stor skara och jag skulle inte vilja ha det annorlunda!
Kram
/Ango
Härligt stor skara! Jag ser vilken glädje mina tre barn har av varandra. När de var yngre ville de alltid ha flera syskon - tänk om vi var fem, sa de! Syskon är ett privilegium för mig - och de spelar olika roll i ens liv i olika skeden. Bara att veta att de finns där ger mig glädje. Kram!
ja syskon är verkligen ett privilegium!
Skicka en kommentar