Hur pappa gav mig mod att bli journalist genom att utmana min rebelliska sida

Min pappa Gösta, han var en filur. Jag brukar skratta åt hur han avslöjade för mig när jag var vuxen att han utnyttjat min oppositionslusta och tvärtomhumör i sin uppfostran av mig. När mitt hår var för vildvuxet sa han: "Snyggt Eva med ditt långa år" - och jag klippte mig. Eller: "Jag gillar den där orangea färgen på ditt läppstift" - och jag slängde det. Jag har skrattat åt det där och tyckt det var ganska gulliga historier - han hade alltid glimten i ögonen.

Men inte förrän ikväll drabbades jag av en ny insikt - vissa fattar långsamt! Jag har många gånger berättat hur konstigt jag tyckte det var att han som själv skrev kåserier varje dag och arbetade på en tidning, Dagbladet i Sundsvall, inte stöttade mig mot världen när jag ville bli journalist. I stället sa han: "Nej Eva, bli lärare i franska, det är tryggt och fint. Och du vet, kvinnliga journalister är ofta så konstiga, de har en så tuff miljö."

Jag har berättat om detta motstånd tusen gånger. Inte förrän ikväll föll polletten ner: Han triggade mig, utmanade mig. Var det någon gång i livet jag verkligen bestämde mig för att journalist, det skulle jag bli vad alla än sa, då var det när han avrådde mig.
Det fanns ingen som var så stolt över mina artiklar och sparade varenda en som han, min älskade kloka pappa.
Ändå tog det till nu innan jag fattade att om det var någonting han ville, så var det att jag skulle orka kämpa mig till att bli journalist. Jag kan nästan inte sova när jag tänker på det. När polletten väl trillat ner blir det så självklart, och ändå fattade jag inte förrän plötsligt ikväll i samtal med en kär vän - då drabbade insikten mig, mitt i ätandet av en crème brûlée på restaurang Sud.
Pappa, din buse där i din himmel, jag har förstått nu! Tack för stödet, även om det tog sin tid att förstå att det var just det, stöd på Göstasätt. Och journalist, det blev jag.