måndag 18 maj 2009
Jag sluter ögonen och minns ...
Regn ute. Jag ser ut över våta blanka plåttak. Följer ett spår i min hjärna, en tunn liten tråd som hela tiden leder mig till Paris, till Algeriet. I bakgrunden går teven med svagt ljud. Franska tele2. Röster som pratar franska, jag uppfattar ljud, meningar. Ska dominerande mödrar klippa navelsträngen till sina barn, diskuterar de. Orden är som en fransk ljudkuliss som hjälper mig att förflytta mig. Jag är nära mina minnen, långt borta, långt tillbaka i tiden, men jag är där om jag sluter ögonen och hör mumlet av franska i bakgrunden. Jag öppnar ögonen och koncentrerar mig på datorns tangenter, de våta hustaken, ljudet av franska, minnen som tränger igenom årsringar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ack, Paris, min älsklingsstad...
... eller hur, alltid längtar jag dit
Il pleure dans mon coeur comme il pleut sur la ville, quelle est cette langueur qui .....Regn på plåttak, ja , då tonar ett grått Paris fram. Men Algeriet? då är det un soleil qui brule...är det främlingen och Camus som spökar i bakgrunden? Åter nej. Det är nya moderna författare som hör av sig via franska tele 2. Tyvärr har min franska kanal lagt av sedan länge. Nu vet jag hur mycket jag saknar franskan.
Skicka en kommentar