lördag 23 maj 2009

Recensenterna blir besvikna över att JCO inte lever upp till deras drömbild av författaren - hon framstår oförlåtligt nog som en människa

En av de frågor Joyce Carol Oates kämpar med i sin Dagbok 1972-1983 som just kommit ut på svenska är hur andra uppfattar henne, viken vrångbild de har av henne, en bild som inte alls stämmer med hennes egen. Tänker på det när jag läser recensionerna. En del kan knappt läsa boken av besvikelse över att hon inte är som de tycker författaren till de oerhört starka böcker hon skrivit ska vara - hon är så vanlig. De hittar inte lidelsen i det hon skriver om sig själv, inga detaljer om djupa samtal och är hon inte helt enkelt för lycklig med sin man? Det är misstänkt!
Jag har bara kommit till början på boken och jag tycker den är så spännande, det kommer att ta lång tid för mig att smälta innehållet och fundera över de frågor om skrivande hon hela tiden brottas med.

Maria Sveland avslutar sin recension i DN med den oerhört märkliga och intressant självupptagna meningen;: "Den Joyce Carol Oates som framträder i dagboken skulle med stor sannolikhet tycka att jag var en sällsynt burdus, gapig, vulgär och ointelligent människa". Jag har funderat över den meningen hela dan, vad den säger om den som skrev den. Varför i hela världen avslutade hon sin recension (med rubriken Duktigt tråkigt) med en sådan
Publicera inlägg
mening?
Det får mig att tänka på min vän som var gift med en författare till inkännande ömsinta dikter och umgicks mycket med andra författare. "Författare ska man inte umgås med", brukade hon sucka, "de pratar bara om sina skatteproblem."

Man recenserar JCO - och blir förbittrad över att det hon skriver i sin dagbok och den bild av sig själv hon ger där inte stämmer med den bild man skapat sig av en författare man beundrar - är inte det märkligt? Nu ska jag lägga mig och läsa, sakta, i JCO:s dagbok 1973-1982

1 kommentar:

Annika Estassy sa...

Jag tror jag ska köpa boken till T som fyller år nästa vecka. Han är så förtjust i JCO. Tack för tipset!