Idag har jag tillbringat eftermiddagen på Svenska Barnboksinstitutet. Det var Författarcentrum som tussade ihop författare som skriver för ungdomar och en mängd högstadielärare. Vi fick kort presentera oss och sen hoppas vi på uppdrag i skolan.
En rolig sakfick jag veta där: Jag har berättat på bloggen om hur jag inte hade råd att köpa Bim Clinells tvåa vid Nytorget men i stället som tröst lät min huvudperson Johanna flytta in i lägenheten. Vi använder min farfars gamla hus i Haga som jag alltid var ledsen över att det gick ur släkten som bostad åt Amanda Rönn i Emma Valls Amandadeckare som utspelar sig i Sundsvall. Nu berättade fina ungdomsboksförfattaren Magnus Ljunggren för mig att han använt den lägenhet i Sundsvall där jag växte upp i sin nästa bok: VM-sommar. Hur kommer det sig? Jo han var bästis med min lille bror John och var ofta där. Så nu får den lägenheten liv i Magnus bok.
Jag har inte ens kunnat åka förbi Tivolivägen 14 sedan min mamma dog. Jag vill liksom att hon ska stå där i fönstret och vinka åt mig och jag står inte ut med att någon annan bor där och inte "lilltanten" som en granne kallade henne.
Men nu kanske jag kan våga mig förbi igen via Magnus bok?
9 kommentarer:
Det är som en väv som byggs mellan då, nu och ordens värld. Tänk att kunna öppna dörrar som varit stängda och se in, kunna vandra där vi gick för 50 år sedan. Eva, jag tror att du kommer att bli glad av att läsa om er lägenhet.
Jag hittade en bok där udden med min barndoms sommarhus hade en huvudroll och jag kände mig verkligen lycklig. Trots att jag känner mig gråtfärdig när jag kommer dit i verkligheten och måste åka därifrån.
Jag tror att jag skulle älska att läsa om en av mina älskade barndomsplatser. Jag skriver tror eftersom man aldrig vet hur platsen skildras. Jag tror dock inte du behöver vara orolig!
Det är fantastiskt att öppna dörrar i sin fantasi. Plötsligt är man bara i ett hus... vad roligt med ditt sommarhus, i vilken bok hittade du det?
Annika, du menar kanske också att du skulle älska att skriva om hus/platser där du varit. Skrivarkursen kanske ger dig lust att öppna sedan länge stängda dörrar?
Mitt problem Eva är att jag älskar att skriva men att berättelserna lyser med sin frånvaro! Noll fantasi alltså. Tur för mig då att det finns andra som har något att skriva om!
Skrivarkursen ska bli riktigt spännande - kanske att något lossnar med den. Eller inte...
Men visst är det så, vi hämtar platser och möten ifrån vårt liv och väver in dem i våra berättelser. Vad underbart att du kan "besöka" din gamla lägenhet igen genom en annan författares bok! Hoppas det blir ett fint besök. Kram Kim
En bok, för unga vuxna, som kom på 70-talet och egentligen handlade om en mycket begåvad ung man som fick en haschpsykos. Den har verklighetsbakgrund och jag har efter senaste bokhyllerensningen lämnat den till Röda Korset. Det är hans mamma som skrivit den i sitt flicknamn och jag har inte tillräckligt med minne för att komma ihåg vad hon heter eller vad boken heter.
Vad fint Eva - att er lägenhet fortsätter ha liv i böckernas värld!
Men vad underbart Eva! Det blir ju inte du som besöker huset, men ett besök genom någon annans ögon och känslor. Jag hoppas att du läser boken!
Annika, det ska bli spännande att se om inte skrivarkursen förlöser alla de berättelser du har inom dig. Jag tror det. Du kan skriva, du har massor av stoff att ösa ur!
Carina, det är klart jag läser boken, förväntansfullt!
Jenny, det är ju så, tror jag, att alla minnen, platser, människor lever inom oss alla.
Kim, jag älskar att återuppleva platser och minnen och kanske också ladda vissa platser med en ny innebörd.
Tack Ivana, vad glad jag blir!
Skicka en kommentar