Kaneltimmen, en bok som går rakt in i mitt hjärta

Jag läser en av de mest berörande böcker jag upplevt på länge. Det är min vän Jane Moréns debutbok Kaneltimmen. Hon för oss in i hemmen hos äldre människor och låter oss uppleva deras liv med en sådan varsam ömsinthet att jag blir helt tagen. Jag blir livrädd också, det samhälle vi byggt ger inte plats för gamla, sjuka, ensamma. Jane berättar om en timvikarie i hemtjänsten och med hennes ögon får vi möta all dessa människor - som kan vara du, som kan vara jag. Det är ett ämne vi alla skyggar för. Hon berättar om mannen som tilltalas med barnspråk av sköterskan som ska lära honom hur man använder hjälpmedel för att kissa.
Han vänder sina ögon mot vår berättare och säger: För ett år sedan åkte jag långfärdsskridskor mellan Uppsala och Stockholm."
Ena stunden är vi friska, starka, känner oss odödliga. I nästa stund drabbas vi av sjukdom, olyckor och vad händer då?
Det kan tyckas vara en tung bok och är det eftersom den är så sann och beskriver en verklighet som skrämmer oss alla.
Men samtidigt - det är det förunderliga - genomsyras denna bok av en sådan människokärlek, en sådan  inkännande medkänsla, att det går rakt in i mitt hjärta.
Respekt är ordet jag tänker på, Jane visar respekt och medkänsla och hennes språk är levande, bildrikt och vackert. Hon är poet också, det känner man som läsare. Det vet också alla vi som följer hennes engagerade välskrivna blogg här.