Visst är det märkligt hur man kan hålla på så länge med en historia? Ibland går böcker ganska fort att skriva. Men vissa berättelser gnager i mig och vill inte bli klara. Jag håller på och håller på - jag som ser mig som en person som inte har mycket tålamod vill helst att allt ska vara klart NU! Men med vissa saker jag skriver är mitt tålamod oändligt. Jag petar och jag putsar och ändå är jag inte ens säker på att det någonsin blir en bok.
Det är den berättelsen jag skrev lite om igår. Först skriven i jagform. Sedan ändrade jag allt till tredje person. Nu ändrar jag tillbaka och det är mest bara stimulerande. Den senaste ändringen var att likna vid en islossning, jag såg vad jag ville berätta igen efter att bara ha suttit fastfrusen och förtvivlat..
När jag försöker förklara det här vid skolbesök till exempel skakar eleverna sina huvuden, de vill skriva en enda gång, sen ska det vara klart. Om de bara visste vilken möda det är nedlagd i många böcker, hur författarna skrivit om, flyttat meningar, ändrat perspektiv. Det är en tålmodig process att skriva en bok. Och ack så lustfylld.
12 kommentarer:
Det var det jag begrep ganska tidigt: att jag aldrig skulle ha tålamodet. Men det finns ju många former å andra sidan! Inte för att det enkelt att skriva noveller och betraktelser, det är inte på det planet.
Hej Eva
Ja skoleleverna har så bråttom att få färdigt sina berättelser. De förstår inte att man läser och ändrar, läser och ändrar, läser och ändrar. "Vad är det för mening med det" tycks de tänka och så skriver de sin berättelse på en kvart...
Lycka till!
Kram Kim
Cruella, så sant, det finns mycket att skriva. Just noveller tycker jag är en prövosten för mitt tålamod!
Kim, vi får predika tålamodets konst för klasserna vi besöker!
Haha, vilket sammanträffande. Jag har också hållit på så med mitt skönlitterära projekt, även om det var omvänt: först tredje person, sedan jag-form. Sedan det, sedan det ... I all oändlighet.
Och så nu på Kreta for plötsligt inspirationen iväg åt ett helt annat håll. Och jag funderar över om det ska innebära att jag på nytt ger mig på och skriver om hela rasket.
Läs gärna mitt senaste blogginlägg på "Resan mot ..." och och ge någon liten hint om hur det känns att läsa texten, så tar jag med det i alla överläggningar jag har med mig själv kring det hela. (Inbjudan gäller inte bara dig, Eva, utan vem som helst av alla dina härliga bloggkommentatorer.)
Och visst är det märkligt att det är så lustfyllt att hålla på och vrida och vända på en text. :)
Och själv kommer jag ingen vart. Min hjärna orkar inte med att tänka. Det blir små korta fraser här och där. Mer som små tankebubblor.
Precis så, ett lustfyllt tålamod :)
Det verkar också roligt. Jag har inte suttit långa sidor, men har 200 sidor på min dator. När ska jag komma igång med att redigera, putsa och flytta och ändra. Hur ska jag få mina dialoger att fungera? Någon dag kanske?
Peter det är verkligen lustfyllt - samtidigt som jag frågar mig, ofta, varför gör jag det här? Jag antar att svaret är att jag måste och att jag faktiskt söker just... svar
Eva små tankebubblor är inte att förakta! Det kanske börjar med en bubbla som sedan växer till ett hav
Anneli, precis och vi kämpar på!
Eller så får det bli små bubeltexter :) Får jag kopiera detta inlägg? Skulle vara mkt bra att läsa upp vid någon träff med min skrivargrupp. Självklart berättar jag att det är du som har skrivit.
Du har en liten utmärkelse att hämta på min blogg.
Eva, det är klart att du får, bara kul!
Tack!
Skicka en kommentar