Stig Östman och Bodil Carr Granlid i den roliga och poetiska Norrlands akvavit. Foto: Patrick Degerman
Jag var på teater igår. Det blir inte ofta jag går. Jag tror jag tröttnade för att jag såg för mycket som recensent, jag blev trött på att tycka. Det var som om två personer var på teater, ett jag som ville uppleva, ett som noterade allt som hände på scenen. Så jag har en lång teaterpaus och när jag någon gång går så är det ofta tråkigt.Igår såg jag emellertid en rolig och underfundig föreställning som gjorde mig glad. Både över den infallsrika regin av Agneta Elers Jarleman och över klurigheten i historien Norrlands Akvavit efter Torgny Lindgrens roman. Stig Östman är predikanten som en gång omvände hela byn men nu vill "avfrälsa" dem fyrtio år senare, men de flesta tyvärr är döda. Bodil Carr Granlid spelar de få återstående byborna Västerbottensteatern gästspelade på Teater Pero och jag är glad att jag övervann teatertröttheten och gick dit. Torgny Lindgrens tonfall fanns där, den språkliga obändigheten och humorn, så väl överfört till ett stycke teater i en skröna som både roar och oroar. Det finns en klangbotten av vemod över en avfolkad del av Sverige, samtidigt skildras en förmåga att ta tillvara det positiva som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar