Hallå alla frankofiler, tips på musik?

Jag är inte precis snabb när det gäller ny teknik. Nu, ett år efter alla andra, har jag kommit igång med Spotify och det är ju otroligt!!! Jag har långa listor med Anna Ternheim och Ane Brun, dem kan jag spela dygnet runt utan att tröttna. Men nu gör jag en fransk lista: Hallå alla frankofiler vilka låter måste vara med på en fransk lista? Glad för tips?

Första omdömet om Sopkungen är väldigt positivt

Även om man skrivit många böcker är det pirrigt att släppa ut sitt barn i världen och höra andras omdömen. Så det har varit litet pirr sedan jag fick lådan med nytryckta Sopkungen förra veckan.
Idag kom Bibliotekstjänsts omdöme, viktigt för inköpen till biblioteken bland annat. En av mina böcker som jag gillar jättemycket, Jag vågar vågar du? sågades på ett märkligt sätt av en av lektörerna och det märktes på försäljningen.
Men Sopkungen fick jättebra omdöme, här några citat:

"Maria Herngren och Eva Swedenmark har tidigare samarbetat i ett flertal barn- och ungdomsböcker, många med ett utpräglat samhällsengagemang. Huvudpersoner i den här boken är 11-åriga Tea och hennes svartjobbande pappa. De lever ur hand i mun och flyttar ofta. Tea tvingas gång på gång starta om i ny skola. Tea och pappan tycker om och tar hand om varandra trots yttre påfrestningar."
och:   "Boken är en lyckad blandning av socialt drama och kriminalberättelse. Upplösningen, som utspelas på en soptipp, är dramatisk. Berättelsens många ingredienser smälts samman till ett lyckligt slut, där även den utflyttade mamman finner sin roll. Språket är lättläst och handlingen lätt att följa. Texten är luftigt satt och de svartvita illustrationerna av Maria Sandberg stämmer fint med läsarens bild av Tea."

Roligt eller hur?

Fick en hånfull smäll av en machoman idag på facebook

Ofta idealiserar man det politiska livet på sextiotalet så här i efterhand kan jag tycka. Just nu tänker jag på frågor som jämställdhet - de kom väldigt långt ner på listan över viktiga politiska frågor. Jag minns så många politiskt orerande män... som hellre pratade själva än lyssnade och jag kan lova att det hänt mycket där.
Varför jag kom att tänka på det? Jo jag fick mig en hånfull smäll idag på facebook i något som annars är en rolig vänlig år-stafett. Man ger varandra år och berättar lite om vad man gjorde då i livet. Jag fick 1968 och berättade bland annat om dagarna jag tillbringade i det ockuperade kårhuset. Det var ju ett kul minne som bara handlade om mitt liv just då. Då får jag en riktigt konstig kommentar från en man som underförstått ifrågasätter min närvaro och sedan insinuant  börjar diskutera vad min dåvarande sambo gjorde eller inte gjorde de dagarna... som  om mina handlingar inte var mina, utan totalt beroende av den man jag levde ihop med.
Så här skrev denne man: ‎"Ockuperade kårhuset"? Vad jag minns bestod Leifs B:s insats i att han kontaktade Palme, då utbildningsminister, och fick honom att bemöta ockupanternas högludda protester... har jag fel?
Så här svarade jag: "Heter jag Leif? Är eller var jag en egen person eller ser du mig som ett bihang till den man jag bodde ihop med? Ja. Jag var på Kårhuset under hela ockupationen. Vad Leif gjorde får du ta upp med honom om du är intresserad av det. Jag har ett eget liv och en egen röst. Då som nu. "
 
Men hans totalt irrelevanta kommentar fick mig att minnas alla de gånger jag gick opratad från möten och alla de gånger det kvinnor sa överhuvudtaget inte noterades.  Utan saknad minns jag de skäggiga männen och deras självpåtagna roll av politiska ideologer.

Upptäckten av det det gömda bordet

Ingen gång har jag lärt mig så mycket franska som den sommar vi delade hus och hushåll med franska vänner i södra Frankrike. Alla små köksprylar och vardagsgrejer som man inte tog upp i universitetsstudierna på Stockholms Universitet i franska fick nu namn och benämningar.
Tänker på det när en kubansk vän till min dotter som fått låna hennes lägenhet ringer ikväll och glatt upphetsad säger:
"Har du också upptäckt det gömda bordet i köket?"
Det gömda bordet? ... det tog en stund innan hon insåg att han upptäckt den utdragbara skärbrädan  som så ofta finns i svenska kök. En praktisk sak som han aldrig sett. Visst är det underbart? Och han vet nu absolut vad en skärbräda är på svenska.... Fast jag kommer nog alltid i fortsättningen att kalla den "det gömda bordet".

... och sedan gjorde vi en rabarberpaj

Vi vaknade fyllda av energi. Det var sol ute. Dags att ge sig på Elins veranda, vi har väntat länge på inspiration.
I morse kom den. Intensivt skrapade vi räcket, slet med att få bort röd färg, svart färg, få fram träet för att kunna måla med den skimmergrå kulör vi vill ha.
Plötsligt sa Elin: Mamma och jag tänkte egentligen att vi kunde riva verandaräcket."
Det som vi nyss skrapat, med andra ord.
"Lysande idé", instämde Ellen.
Så i stället för att måla det renskrapade räcket så sågade vi bort det. Handsågade med en enkel såg några stolpar var. Sen föll räcket och det blev så bra. Man får lust att sitta på den verandan och dingla med benen eller sitta på en stol och se mot havet. Som syns därifrån.
När vi gjort detta gick vi och badade. Någon hade lämnat knippen av rabarber i huset på bryggan.
Vi tog ett knippe och gjorde rabarberpaj. Nu är det kväll på ön. Vilken dag vi haft.

En sådan kväll jag samlar som smultron på ett strå

Jag är där jag vill vara, med  de människor jag vill vara med just nu. Ute på ön. Milton sover, vi har haft en underbar kväll med mat och prat på verandan. E har berättat om sin resa, vi planerar och diskuterar och bara är.
En sådan kväll jag samlar som smultron på ett strå och minns under den mörka vintern och längtar till.

Eva med äppelröda stresskinder

Stod på bryggan i morse klockan sex och väntade på tidigaste båten. Det var jag och två svanar. På morgnarna i juli är det många som pendlar. Nu var det bara jag som klev på den stora båten på min lilla brygga och steg av vid Slussen, en form av båtliv jag älskar.

Det var flera viktiga beslut att fatta idag, papper att skriva på. Jag blev alldeles stressad av att så många bollar var i luften samtidigt.  Kände också att så var mitt liv förr, ständigt bollar att fånga, beslut att fatta. Nu är det stillsammare, framför allt för att besluten är mer mina egna. Hur ska jag beskriva ett skeende? Vad heter den här personen i en ny bok jag skriver? Jag går omkring i min egen värld på ett helt annat sätt än förut och jag trivs med det. Jag gör det jag alltid gjort, drömmer och fantiserar. Men så bultar verkligheten på, konflikter, ledningar som ska grävas ner, beslut att fatta, ord som sårar, det är mycket ibland. Jag såg ut som ett juläpple när jag såg mig i spegeln, stressröda kinder.
Nu är jag ute på ön igen. Fint. Men jag saknar så ljudet av Miltons små glada fötter mot golvet och hans röst.

Nej hösten jag vill inte ha dig, inte än

Men sommaren skulle ju vara så lång, den har knappt börjat men redan måste vi tända stearinljus på kvällen när vi äter middag på verandan. Redan faller torra löv och det är ett stråk av höst och vemod i luften. Vi tar ett eftermiddagsdopp och är ensamma på bryggan.
Och Waxholmsbolaget, de fulingarna, anser att höstturlistan ska gälla från och med måndag.
Hela mitt jag vill protestera!

Att göra inte bara det nödvändiga

Det härliga med ölivet är inte bara att göra det nödvändiga med skötseln utan också det andra. Just nu gräver vi fram och "avmossar" en rad stenar som ligger längs en av gångarna upp till huset.
"Mina fötter minns att det låg stenar här, jag vet precis hur jag sprang", sa sonen en dag. Jag tittar på stigen, inte en skymt av någon sten. Jag minns knappt. Men sonen börjar gräva och där kommer de fram, stenarna som någon för länge sedan så omsorgsfullt lagt längs med stigen. Vi gräver och pillar mossa och sköljer för att få fram dem. Det är fint.
Vi återtar stigen och den irritation som ligger i mig över en ogin granne som går med måttband längs tomtgränsen, längs stigen och låter sin häck växa hög just där jag har havsutsikten, den lägger sig. Jag har ju stigen där, stenarna. Jag vet att de gamla som lade stenarna där brukade sitta på sin veranda, det som nu är Ellens rum, där jag skriver, och se ut över havet. Jag ser en ful hassel. Men jag har en vackert kantad grön stig. Det är den jag fokuserar på.

Sommaren den pågår och jag njuter

Jag är i någon slags sommar utanför världen. Allt som händer rör sig omkring livet på min lilla ö och världen känns långt borta. Dagarna är så intensiva att jag somnar ovaggad utan att hinna läsa. Bara lägger mig och sover tungt. Idag igen lyser solen över ön.
Att jag inte läser beror också på att jag är i mitt-i-manus. Läser det jag själv skrivit och begrundar. Duger-duger ej. Ändrar och stryker. Klipper gräs, klipper häck, njuter, skriver. Klagar inte ett smack!
Har svårt att ta in andras texter när jag själv skriver intensivt. Och än är det flera veckor kvar på sommaren. Om 13 dagar kommer Ellen hem från sin långa resa, hit, då börjar sommaren igen!