Ljuvlig och vemodig vårdag på ön

Jag vaknar på ön för första gången i år. Igår tog Ulla och jag bussen och båten ut till ön i havet. Till huset som stått övergivet hela vintern. Nu är jag här! De nya elementen fungerar. Gode grannen Kent har startat pumpen och satt på vattnet Mössen har i alla fall nästan lämnat huset i fred. Vi åt vårlunch på verandan, utomhus! På kvällen kröp vi ihop i soffan pratade som de gamla vänner vi är och drack en skvätt calvados vi hittade kvarglömd i skafferiet. Fågelsång väckte mig.
Det är ljuvligt. Det är också vemodigt. En gång var vi en ung familj som flyttade in här. Nu är familjen splittrad huset är mitt och barnens. Jag ser grannarna som varit här lika länge som vi. Barn växer upp och bildar egna familjer.
Men goda grannar och gamla vänner försvinner också. Rune och Pålle, två grannar och vänner har dött. Jag kommer inte mer att se deras vänliga ansikten och vinka till dem när de går på stigen nedanför mitt hus. Frid över deras minnen. De är saknade.
Nu ska jag göra frukost, dricka kaffe på verandatrappan. Det är efterlängtad vår och blå och vitsippor lyser i backen.
Jag njuter extra av utsikten över vattnet från min veranda väl medveten om att grannens häck snart döljer den. Men nu njuter jag av vattenblänket mellan träden.