När jag var liten hade jag en docka. Lena hette hon. En enda. Jag var så rädd för att Lena skulle bli olycklig om jag skaffade flera dockor.
Snacka om att vara monogam.
Det finns ett ämne jag har så svårt att släppa: Otrohet.
Antagligen är jag av någon anledning väldigt monogam för jag kan inte riktigt förstå hur man kan svika någon man lovat älska och hur man kan leva med den lögnen.
Så här skrev Annika Borg, den kloka prästen, en gång:
"Det är mycket svårt att behöva ändra sin syn på en människa man litat på och inse att han svikit. I en sådan situation är det viktigt att vara klar över var ansvaret ligger. Många kvinnor hittar alldeles för lätt ansvaret hos sig själva som svar på varför mannen gjort det han gjort. Otrohet är ett val och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver ha med relationen att göra. Det är smärtsamt när den som är otrogen inte tar sitt ansvar utan förnekar och förminskar. Om man ska komma vidare tror jag att den som är otrogen måste stå upp och möta den sorg och vrede som finns hos den andra."
De orden hade jag flera år på en lapp i min plånbok. Inte nu sedan länge. Behöver inte orden. Har bara kvar ett ärr i mitt hjärta. Det blöder inte längre. Men jag lider av svår tillitsbrist.
Häromdagen, när jag väntade på att få klippa håret, läste jag några ord i en intervju med Per Holknekt som jag skrev upp på en ny lapp och la i väskan:
"Jag har bedragit min fru, vilket faktiskt är hemskt. Det är förkastligt och vedervärdigt, bland det värsta du kan göra mot en medmänniska. Det är en sorg och en skuld och en skam jag inte kommer ifrån hur jag än försöker."
6 kommentarer:
Visst är det så...och ändå så vanligt...
Marina: Och så giftigt och förtärande för varje förhållande, tror jag. Tillit dör i lögnens sällskap. Det är inte lätt att leva tillsammans!
En gång otrogen och förhållandet man har, dör. Det finns ingen återvändo när "otroliga" händelser sker. Förtroendet blir aldrig detsamma igen, oberoende om det är mannen eller kvinnan som tar språnget åt sidan. Jag tror inte på förhållanden där man t.om. tillåter otrohet, förstår det inte överhuvudtaget men ...ja, vi är olika vi människor.
Ja men vi är lika Pettas! Jag känner precis likadant. Jag har försökt med båda varianterna, dvs leva med en man som ville ha fria förhållanden, min kärlek bara dog. Leva med någon som inte hade min syn på sanning och trohet, och kärleken och tilliten försvann.
Förstår vilken smärta du en gång fick gå igenom. Att tappa sin tillit och sitt förtroende för någon man älskar är fruktansvärt. Jag har en väninna som efter nära 40 års äktenskap (till synes lyckligt) fick reda på att hennes man varit otrogen i flera år och nu ville skiljas. Hans lögner och svek trasade sönder hela familjen…det var ett enormt högt pris de fick betala och även han till slut. (han är mycket sjuk numera) .Sedan finns det förstås många förklaringar till varför människor sviker varandra, men svek är alltid svek, och lögnen dess vapendragare.
Du är så klok, Margareta. Som sagt ett svek är alltid ett svek och lögnen dess vapendragare, så bra sagt!
Förklaringar finns, förvisso, men det är inte samma sak som ursäkter, tänker jag.
Skicka en kommentar