Modet att säga ifrån och gå sin egen väg

Fint omslag på fin bok för barn och ungdomar

Det måste vara en väldigt bra bok om jag sträckläser den trots att den handlar om fotboll. Fotboll är antagligen något av det tråkigaste jag vet. Kan hänga ihop med att jag som barn - som flicka - absolut inte fick vara med och att min pappa var otroligt uttråkad av sport överhuvudtaget.
Men jag börjar läsa Annica Wennströms fina bok Bänkad som ju har en handling förlagd till fotbollsvärlden och fångas direkt av det ömsinta porträttet av huvudpersonen Sebastian som inte alls vill finna sig i den elitsatsning den nye tränaren satsar på. Sebastian älskar sitt lag, sina kompisar och den insiktsfulle ledaren som låter alla vara med.
Men så kommer en ny tränare med helt andra ambitioner. Sebastian säger ifrån, då blir han bänkad. Jag tänker på alla de hemska teveprogrammen jag ibland ser där unga människor snabbt inser att det gäller att ödmjukt böja huvudet inför juryn och acceptera, le och ta in. Aldrig ha egna åsikter eller käfta mot. Då vet man att man åker ut nästa gång (Top model t ex!).

Här säger huvudpersonen emot. Han vet vad han vill ha ut av laget, där finns ju hans trygga hemvist där han kan vara sig själv. I hemmiljön är det kravfyllt och ensamt, i laget är han sig själv. Men den nya tränaren sår splittring och osämja. Lagkänslan förvandlas och ledaren han trott på orkar inte stå upp för sina ideal.

Men det finns andra vuxna som ställer upp, en granne. Och det finns vänskap och även kärlek. Vem är hon, denna Liten som Sebastian inte kan låta bli att titta på och lockas av?

Den yttre handlingen är fotbollsvärlden, men det är också i djupaste finaste bemärkelse en bok om vänskap och solidaritet, om att ställa upp för varandra och ha mod att gå sina egna vägar.