Sommarlivet med Falu rödfärg och fällda träd

Det tar tid innan man är i sommaren. Nu har vi kommit dit. Det hörs på sommarljuden på ön.  Sommarprat och sommarskratt.

Det känns på att lusten att måla och fixa kommit tillbaka. Just nu målar jag med Falu rödfärg och det är förfärligt vad färgen bleknat överallt. Ju mer jag målar desto mer upptäcker jag av bleknad färg på många ställen.

Men vilken fröjd. Jag KAN måla igen. I två somrar har jag haft så ont i axeln att jag inte kunnat. Nu efter operationen och bra sjukgymnast så går det riktigt bra. Det är glädje!

Den stora tallen är fälld. Det är jag också glad över. Ser ni på stora bilden den fantastiske trädfällaren som klättrat upp? B12 kallas han, och oj så proffsig. Klättra upp, med en motorsåg, ta ner grenarna, sedan lägga den enorma stammen precis där han ville ha den.

Det där leksinnet, hur bevarar man det?

Små ivriga vattenhämtare

Jag tänker på det där med lek, hur man som vuxen tappat den förmågan och det sörjer jag över. Vi gör massor av saker, mitt äldsta barnbarn och jag. Och det är underbart. Vi läser, skriver, hittar på olika aktiviteter och vi bakar och gör glass, jag har så kul och han också. Jag vet att han älskar att göra "riktiga" saker med oss vuxna. Snickra, kapa ved, göra eld, laga mat.

Men häromkvällen lekte han på gården med ett jämnårigt barn och det var alldeles fantastiskt att se hur de tog in hela gården, hur de sprang och pratade och skrek av skratt och jag kände hur tråkiga vi vuxna är.

Hur förströdda vi ofta är och hur den fantastiska sexåringen stöttar oss, leker våra vuxenlekar. Men vi saknar springa omkring och skratta och leka-dimensionen.
Vi är för tråkiga, tänker jag. Men samtidigt måste man ju vara där man är i sitt sinne, krystade lekar är heller inget kul.
Jag kanske får acceptera att jag är en halvtråkig vuxen och njuta av våra fantastiska stunder då vi gör vuxensaker som på lek?
Men attans, det där leksinnet, hur bevarar man det?

En av sommarens bästa dagar för lille M var när han fick jobba med pappa vid vedkapen

Lille M och jag skapar glassdesserter

Lille M och jag bakar sockerkakor

Sommar och mina allra närmaste och käraste

Tillsammans med barn och barnbarn på ön. Vi umgås med varandra, underbart men inte alltid lätt när sex starka personer plus tre lika starka barn ska ena sina viljor. Ändå går det i år förvånansvärt lätt. Vi känner att vi bygger något tillsammans här på ön. Vårt sommarliv.
Vi har varandra.
Samtidigt är vi smärtsamt medvetna om tidens flykt, kanske mest jag.
När ambulanshelikoptern en tidig morgon dånade in över ön och tog med sig en öbo, som aldrig kommer tillbaka igen till barn och barnbarn. Som försvann från sin familj när sommaren var som vackrast. Så sorgligt. Och en påminnelse om förgängligheten.
En påminnelse om att vårda det man har, älska de som är nära och inte låta kärleken skymmas av onödiga småttiga förtretligheter.

Jag vill hålla kvar, njuta av att fånga ögonblicken med mina kära medan vi äter, leker, målar, liar och är tillsammans med de älskade små barnen, mina tre barnbarn.

Samtidigt når oss nyheterna från världen även hit till den lilla ön, terror och rädsla kryper närmare,och som jag sagt förut, det går inte att intala sig att inte vara rädd. Hur kan man inte vara rädd? 

En dag av sorg

Det är svårt att orka idag efter det brutala vidriga terrordådet i Nice.
Nice, en stad jag återkommit till då och då sedan mitt första besök som liftande tonåring. Länge sen. Så många gånger jag vandrat på Promenade des anglais. Fikat på stranden. Strövat omkring i solen.
En av mina bästa vänner bor där, och ja Nice känns som en stad jag tycker om att vara i. Även i fantasin, när jag skriver, flera kapitel i min senaste bok utspelar sig där.

Vi får inte tappa modet, vi måste leva som vanligt. Så säger vi till varandra. Hur kan man det? Jag vet inte. Jag är en rädd människa, jag längtar inte längre till Paris eller Nice,  ändå vet jag att något ont kan ske var som helst. Världen blir räddare och trängre med denna ondska, dessa oförsonliga unga män så fyllda av hat och så totalt utan respekt för människoliv.

Och vad gör SVT denna hemska morgon? Jo varvar nyheter med mysprat, varvar allvaret med tramsnyheter och vinprat. Det var en respektlös morgonsändning SVT bjöd oss tittare på på denna sorgliga morgon.

Vad ska vi göra? Idag vet jag inte. Jag känner en sorg som gränsar till uppgivenhet, men också vrede. Och vi måste gå vidare. Men hur?






 

Tallen ska ner, lille vedkaparen är beredd

Idag ska den falla, denna vackra tall. Den står fel, för nära, har blivit så väldig och fäller enorma grenar. Ni hör ,jag har lite ångest och måste förklara varför vi tar bort ett vackert träd. Det är lite sorgligt, det tycke jag allt, att ta bort träd på tomten som funnit här mycket längre än vi.
Men ibland måste man.
Och den lille vedkaparen är så beredd.

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!

I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.

Livet på ön? Vi grillar och chillar

Livet på verandan. Annica Wennström på besök från andra sidan ön. Fredrik grillar och Elin serverar champagnen.

Lilla Elsas första sommar på ön

Vi firade att sommaren var här, att semestrarna börjat! Annica och jag firade speciellt att våra Bärböcker i serien om familjen kring La Stella nu finns på Storytel. Det är så kul, vi älskar själva de böckerna och nu får de ett nytt liv!

Annars går livet sin underbart gilla gång på ön. Vi grillar och chillar. Det är lilla Elsas första sommar och hon leker fridfullt på golvet precis som mina barn en gång gjorde i samma lilla hus, nu är det mina barnbarn.
De är här nu alla tre.
Underbart att se och lite svindlande att inse att det en gång var jag som var mamma här med små barn, men att de en gång små barnen nu är föräldrar och är här med sina små barn.
Det är allas vår sommarö. På en annan ö pågår en politisk vecka, vi kan inte bry oss mindre om det!

Sommar är bakning också. Vi har ingen kiosk och ingen affär på ön. Så det finns inget godis. Då bakar man i stället!
Glad sommar.
Idag skiner solen över ön!

En egen hörna i ett eget rum

Här är jag i min nya skrivhörna på ön. Ny stringhylla (fasansfullt vilket överpris de tar ut!!) Men nu ville jag ha just en sådan vit hylla i min nymålade blå hörna. Det är inte riktigt färdigt ännu. Jag behöber fler hyllor och måste sortera böcker mm. Men ni ser hur glad jag är. Ett eget rum, skrev Virginia Woolf. Jag har nu en egen hörna i ett eget rum. Inte fy skam!
Nu ska jag se min första fotbollsmatch, jag tycker det är sjukt tråkigt för jag fattar ingenting. Men jag vill så gärna att Island ska slå Frankrike!

En liten skrivhörna bara för mig

Jag åkte in till stan för diverse små saker, alltid glömmer man något och jag kände dessutom ett akut behov av en fin skrivhörna. Jag fixade en gång till ett skrivhus på landet, men det bebos numera av sonen med familj. Så jag tänkte ge mig en ny hörna för jag har så mycket att skriva just nu.  En härlig dead-line. Jag älskar dead-lines, lat som jag är. En lagom piska svingad över mig.

Snart återvänder jag ut med färg och hylla (men attans vad String är dyrt!!!).
Ska bli så kul att inreda en ny skrivplats.