Barn, barnbarn, böcker, det är mitt liv

John, Peter, jag - mina fina bröder!

Det snurrar runt i min värld, förlåt mig kära bloggvänner om jag inte riktigt hunnit med mellan ny bok, skrivandet av en annan, ljudböcker, med mera.
Jag älskar att det snurrar, att det händer saker. Att jag inte sitter stilla och virkar i min ensamhet med glasögonen på näsan och håret i stillsam knut som barnböcker har en tendens att framställa mor- och farmödrar.
Det händer snarare mer än på många år. Och jag vill det. Mitt skrivande, böckerna är viktiga. Viktigast är för mig är barnen och barnbarnen.
Men det finns tid för just detta: Böcker, barn, barnbarn är mitt liv!
B som i Boyfriend finns det inte plats för.
Jo ett B till: Bröder! Se den fina bilden då vi träffades på Pelikan, bröderna och jag!

Livet med ett älskat barnbarn

Ni som läst min blogg ett tag vet vem denne lille man är? Min älskade M, mitt första barnbarn som jag skrev om här i bloggen  redan innan han föddes. Det är alldeles ofattbart, men nu har han fyllt sju år.
Vi firade honom igår. Idag har vi varit tillsammans han och jag. Vi brukar ha en lyxdag i månaden då vi gör saker vi har lust med. Så det gjorde vi idag. Sov länge, spelade spel. Monopol bland annat. Jag minns vad min pappa ogillade Monopol. Kapitalistiskt tänkande, sa han, och det hade han ju rätt i. Men jag älskade att spela det och nu tycker Milton det är kul.
Sedan gjorde vi en rad andra saker, men det är vår lilla ensak.
Jag tycker i alla fall det är så fint, så fint att få vara med i hans liv. Jag inser också att det är ett privilegium, och jag inser också att en sjuåring har en klar uppfattning om han vill bli omskriven eller ej. Jag får tänka på det.

Barnbarn, kärlek så total

De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."

Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek. 
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla.  Kärlek så total.

Det stora livet och det lilla nära

Hur är det efter Bokmässan ...
Boksmälla, sa någon vitsare. Så känns det nog. Några dagar så intensivt sysslande med böcker. Vi byggde monter, vi sålde böcker, pratade, hade seminarium och man träffar en så otrolig mängd härliga människor.
Mina vänner är så ofta entusiastiska, så besjälade av sitt skrivande. De är allt annat än blasé. De sliter med sina texter, kämpar för att få böckerna antagna.
Efter mässan är man så trött, det snurrar i huvudet av prat, tankar, upplevelser och nya drömmar om skrivande.

När jag kom hem hade jag en Elsa-dag, hennes barnlediga pappa har några arbetsdagar inprickade, då kommer Elsa 1 år till mig. Och det är underbart närvarande dagar.
Vi är djupt engagerade i att hålla koll på bussar som kommer och går utanför fönstret.
Vi läser böcker. Favorit just nu är den lilla fina Isas bok som jag köpte av Smultron förlag tillsammans med en liten Isa-docka.

Ja livet, det skiftar, från det stora livet till det lilla. Det nära.

Idag är det Elsa och jag

Idag hänger jag med den här lilla tjejen. Elsa, häpnadsväckande nog snart ett år. Kan inte fatta att det snart gått ett år sedan den fantastiska dagen då hon föddes. Samma dag som hennes morbror firade sitt vackra bröllop. Vilken dag!
Men tiden går och nu är hon denna lilla flicka som älskar att läsa böcker och har ett alldeles eget underbart språk.
Vilken förmån att få umgås med sina barnbarn.

Hej manus vi ses sen, verkligheten kallar!

I mina rosa högtalare spelar min franska Spotifylista. Jag sitter vid mitt nya skrivbord i min blå hörna och skriver på andra delen av Om ni inte börjar leva gör jag slut. Den ska lämnas tidig höst och jag har mycket att tänka på.
Det är alltid delikat att skriva tvåan. Hur mycket måste jag återberätta? Inte så mycket att de som läst blir uttråkade, inte så lite  att de som inte läst ettan inte förstår.

Det är fruktansvärt roligt att återknyta bekantskapen med mina kvinnor i de fyras gäng.
Hur gick det för dem när deras drömmar blev verklighet? Det funderar jag nu på när jag sitter i mitt skrivhörn och komplicerar det liv de fick sedan drömmarna uppfylldes.

Milton tittar in ibland och undrar om det inte är dags att göra glass, vår nya favoritsyssla.
– Snart gubben, säger jag.
Snart är det dags. Det blir hallonsorbet idag, tror vi. Och marängtårta med jordgubbar. Vi är dessertteamet, Milton och jag.

Nu kan jag inte vänta längre, jag öppnar min dörr och går ut till de väntande småttingarna på bilden.
– Hej manus, vi ses senare!
Verkligheten kallar.

Premiär för minsta lilla Elsa på sommarön

Idag var det besök på sommarön för allra första gången för Elsa.
Premiär.
Klart solen sken den dagen.
Hon kom ut i båt iförd världens minsta flytväst. Med sina föräldrar.
Storkusin Milton som tillbringat mycket tid varje sommar på ön berättade och visade Elsa hur man kan leka där.

Visst är det fantastiskt. Vi köpte det lilla röda huset, mina barns far och jag,  när Miltons pappa var lika gammal som Elsa är nu i den fasta förvissningen att vi alltid skulle bo mitt i stan. Därför ville vi ge våra barn somrar på en ö i havet.
Där har jag nu varit, alla somrar sedan sonen var sju månader.  Hans systrar har också varit där, och nu kommer de med sina barn.
Numera äger vi en fjärdedel var, de tre barnen och jag, och samsas så gott vi bara kan på somrarna. Det går bra.
Jag älskar att vara där på vår sommarö med barn, deras kärestor och barnbarn.

Barnens klockrena budskap till vuxenvärlden

 
Här är vi! Jag och två av barnbarnen i demonstrationen igår. Det var sol. Nästan sommarvarmt. Lille M har arbetat länge på sin skylt. Han uppfann den en dag då vi skrubbade mina skärbrädor med citron och grovsalt.
– Den här Eva, det är ju som en skylt på demonstrationen.
Han skrubbade den ren och skriv dit sina budskap med röd penna:
 
Vi vill ha fred
Stoppa rasismen
Mer tid för barnen 

Det var så mycket folk, musik och glädje i demonstrationståget vi gick i. Jag tror många tänkte som jag. Medierna lyfter fram allt internt käbbel i partier och gör det till jättefrågor. Skapar en bild av en grälsjuk småttig politisk värld. Fokuserar på personer, inte på ideologiska frågor.

Jag såg bilder från Göteborg med en strålande glad Stefan Löfven. Hur kan han vara så glad med dessa siffror, trumpetar medierna. De har inte förstått. Han drivs, tror jag, av en glödande politisk tanke om solidaritet. Han kanske inte alltid är så bra på att uttrycka det. Men den finns där, glöden.
 
Politik, för mig är det något större än det småttiga personfixerade käbbel som lyfts fram.

Tänk visioner
Tänk provisoriska utopier. 
Tänk själv!
Vilket samhälle vill du leva i? 
Hur vill du att dina barn och barnbarn ska växa upp?

Då är det ju lille M:s klockrena budskap till vuxenvärlden som borde vara ledstjärnan. 

De gamla teamtakterna som föräldrar sitter i

Författarlivet är varierande. Igår hade jag en så rolig dag på stan med fotografering med mera.

Idag drar jag runt hemma med håret i en tofs, klädd i gamla jeans och tar hand om barnbarnen. Föräldrarna har dragit på bröllopsresa och barnens farfar och jag tar hand om dem. En rolig och intensiv uppgift som också är väldigt ansvarsfull.

Nåväl, idag var vi på konsert med dem på Teater Reflex - en intensiv trumorkester. Vi skippade dagis och hängde med dem i stället. Det är kul att se att våra gamla teamtakter som föräldrar  sitter i. Det är så enkelt att hjälpas åt nuförtiden när diverse gamla gräl skrotats ner. Vi fixar och donar med barnen och det mesta känns självklart och inte svårt.

Jag tänker att hur det än blev med kärleken så har vi uppfostrat tre fantastiska barn tillsammans och det känns skönt att kunna umgås så naturligt och självklart enkelt med sin gamle man, tillsammans
med barnbarnen.

Vara där barnen är , med sinne och kropp, det är lycka

Visst är det fint, hjärtat Milton gjort åt mig på min födelsedag

Jag vet inte om ni såg Mellon igår? Antagligen inte eller? Jag och Milton tyckte vi skulle titta. Vi gjorde fint i vardagsrummet, sedan ansåg Milton att vi borde ha lite guld i ansiktet och vara fina vi också, som dom på teve,  så vi sminkade oss ganska häftigt.

Vi ställde fram oliver och choklad och kröp upp i varsin fåtölj med mobilen, beredda att rösta. Han var mycket sträng, han som bestämde. Och mycket allvarlig när vi diskuterade hur vi skulle lägga våra röster.

Jag mindes en gång när mina barn var lika små som Milton, då brukade vi rösta hemligt i familjen på vem som skulle vinna och vi la lite pengar var i potten. En gång vann E2, tror det var på Lena Philipsson. Jag minns hur lycklig hon blev.

Varför berättar jag det?
Jag vet inte.
Jag vet bara att vi hade så kul. Jag tänkte inte en sekund på hur programmet egentligen var, vi gick bara in för en  kväll tillsammans, Milton 6 år och jag.
 Det viktiga är att verkligen vara där med dem. Det spelar inte så stor roll vad man gör, ser på teve, läser, gör pärlhalsband, ritar eller skapar fotoalbum tillsammans. Det viktiga är att vara närvarande. Att inte vara tankspridd, inte snegla på sin mobil.
Inte vara någon annanstans utan just precis där  de är, med sinne och kropp
.

Barnbarnsvecka i sandalväder med liten pirat i solen

Har jag varit riktigt lat, tycker ni? Jo minsann jag har levt en vecka i nästan total internetskugga. Faktiskt inte skönt utan irriterande som ett kliande myggbett att inte kunna komma in i mail, mess, blogg med mera. Behövs nog en längre avvänjning. Som kanske vore nyttig men inte lockar mig.

Men här ska inte klagas! Jag har varit på en fantastisk barnbarnsvecka med en kompis och varsitt barnbarn på Teneriffa.
Sol!!! Jag saknar det så i Sverige.
Sandalväder. Vattengympa för oss när de små var på Bamseklubb och intensivt umgänge för mig dygnet runt med världens bäste lille pirat som jag fick låna med mig en vecka, rekommenderas varmt.
Jag trodde jag skulle läsa och skriva på kvällarna. Det gjorde jag inte. Vi somnade samtidigt med de kapitelböcker vi tagit med, alldeles slut av sol och lek och mat hela dagarna. En avkopplande vecka  med en liten ljuvlig älskad människa som upptäcker världen, kan inte vara bättre.

Syskonkärlek - det tycker jag om

Barrndomsbild, Eva och Peter

Och här är nutidens små syskon.

Mysfredag idag hela dan ... På förmiddagen kom bästa barnbarnen och deras gulliga mamma.
Milton stannade kvar hos mig. Han tyckte att han skulle sova här.

Sedan kom dotter/faster Ellen och hängde med oss och vi fikade i trädgården utanför vårt hus.
Efter en stund till kom dotter/faster Elin också.

Älskar att hänga med barn och barnbarn. Vi leker, pratar, äter, myser.
Igår hittade jag en bild av mig själv och min lillebror, gullig eller hur om än lite suddig?

Världen vidgas av barnbarnet

Man lever i sina olika världar. Är man gravid så vimlar stan av gravida kvinnor man annars inte sett. Har man barn varseblir man småbarnen. Och jag som under många år kanske inte riktigt lagt märke till barn omkring mig upptäcker nu att jag på tunnelbanan leker tittut och vinkar åt främmande barn. Det var nog länge sedan jag gjorde det - men är man på väg till kalas för sitt egen ljuva ettårsbarnbarn så ser man liksom att det vimlar av söta ungar med glitter i ögonen i världen.