De älskade barnbarnen tar ur en alla eventuella illusioner om
kvardröjande ungdom. Som Milton idag. Han klappade mig kärleksfullt över
halsen och sa: "Farmor man kan nästan spela gitarr på din hals."
Han sa det så utan värdering. Han ser på mig och tänker inte: en tjock människa, en smal människa, en rynkig människa. Han ser på mig och ser sin farmor. Han accepterar mig som jag är. Är lite orolig för att jag är så gammal. Men i det ligger ingen värdering som gammal=ful. Bara gammal=tänk om hon dör.
Han ser på mig och jag ser kärlek i hans ögon.
Jag ser på honom och mina två andra barnbarn och tänker, vilken lycka, vilken kärlek.
När jag fick barn tänkte jag likadant. Att man kan älska så, älskas så.
Sen kom barnbarnen och det är precis samma känsla. Kärlek så total.
4 kommentarer:
Vilket underbart sätt att uttrycka det hela på. Barn är så härligt ärliga och ser saker på ett så fantastiskt vis!
Allt sagt utan baktankar eller illvillighet, bara kärleksfullt konstaterande!
Precis så är det Eva! Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv!! Det är det som gör livet så underbart att känna denna villkorslösa kärlek som inte söker sitt utan bara vill att man ska finnas med rynkor och allt!
Vilken fröjd att finnas i deras liv, Margareta!
Skicka en kommentar