Jag tittar på bilder från vårt nyår. Det är märkligt att inse att jag själv plötsligt (ja ... kanske inte så plötsligt) står som den äldre, äldsta, generationen i ålderstrappan och ser ut över livet som går så snabbt.
Den här bilden är tre generationer. Eva, Elin, Elsa. Där är jag med dotter och dotterdotter. En underbar bild. Ändå så svårt att ta in. Min mormor Elin, min farmor Jenny - de var ju så gamla. Jag undrar nu om de upplevde sig som gamla eller om de kände sig tidlösa inuti, som jag?
4 kommentarer:
De kämde sig lika tidlösa som vi, det är jag helt säker på. Allt upprepar sig, generation efter generation. Jag minns att min gammelfarmor sa något om det när jag var barn - att hon inte fattade att hon var så gammal, för hon var ju bara en flicka inuti. Jag förstod inte då vad hon pratade om men ACK så väl jag förstår idag!
Maria,så fint med din gammelfarmor, jag förstår precis! och tänker att det är väl därför jag så direkt relaterar till personerna i Skam som jag nu tittar på, vi är ju jämnåriga, någonstans!
Jag kan tycka att det känns fint att ingå i en kedja av generationer...nu är jag i min familj den äldsta...minns mamma i min ålder, ser kort på henne och kan ibland inte riktigt fatta att nu är jag där. Elin Lykkes barn lär jag aldrig få se, kanske Elsa Dollys....men jag kommer alltid vara en länk både bakåt och framåt!
Och våra barnbarn kommer att minnas oss, då finns vi i en lång evighet framåt!
Skicka en kommentar