Vi skulle ta en sväng med bil idag,
Karin och jag. Åkte på enkelriktad gränd där en vräkig stadsjeep placerat sig mitt i gränden i fel färdrikting så vi kom inte fram.
Dessutom stod en till bil bakom jeepen, lika felaktigt. Vi väntade lite, Karin tutade. Ingen reaktion. Mer tuta. Med mobilen i högsta hugg hoppade hon ut och gick mot bilen.
Då dök Goliat upp, stor, musklig, föga lyhörd. Bilägaren. Som trodde han var en cowboy ungefär. Han meddelade Karin att hon skulle sluta jiddra och backa sin bil tillbaka på den enkelriktade gatan så han kunde köra ut - mot enkelriktningen.
– Sluta jiddra? sa Karin. Nä jag tar allt en bild av din bil i stället. Backa!
– Men jag kan ju inte , det står en till bil bakom
– Då tar jag en bild av den också, sa Karin och höjde mobilen.
Goliat fick bråttom in i bilen, han och den andra bilen (hans kompis) backade snabbt nerför gatan (i rätt färdriktning då fast baklänges) och försvann.
Jag säger bara: Jiddra inte med Karin, vad ni gör.
Hon är laddad, med mobil och argument och en vilja av stål.
Jag tycker hon är tuff.
– Du väljer inte dina strider precis, sa jag. De flesta skulle nog inte bråka med den muskelbiffen.
– Äsch! svarade hon och så susade vi nerför gränden.
Jäklar att jag inte tog en bild av Karin framför bilen och Goliat, tänkte jag.
