"Under bokmässan kommer jag att ha ett samtal om skrivkramp med en annan författare. Så jag vill bredda min kunskap i ämnet. Det här är högst ovetenskapligt, men det vore väldigt intressant att få svar på de här frågorna: 1. Har du drabbats av skrivkramp? 2. Hur kändes det? 3. Vad tror du din låsning berodde på? 4. Hur kom du ur skrivkrampen? 5. Har du några knep för att slippa skrivkramp?"
Det är ju ämne för en avhandling eller för ett intressant samtal på ett BUS-möte. Jag rannsakade mig och kom på att den senaste gången jag kände intensiv skrivkramp, ja nästan hopplöshet inför projektet att skriva som annars upptar all min tid och lust, det var när jag var på Bok och Biblioteksmässan senast.
Jag har varit på den ett oändligt antal gånger, först som journalist, sedan som författare. Haft seminarier och signeringar. Men denna gång hade jag ingen uppgift, ingen ny bok. Jag blev vilsen. Jag gick omkring där i gångarna och såg alla dessa signerande författare. Jan Guillou verkar nästan klonad, han sitter typ i varje monter och signerar och småpratar vänligt med sina läsare. Men framför allt, detta överflöd av böcker, bra, dåliga, konstiga, i alla ämnen man kan tänka sig, alla dessa förlag. Denna hierarki. Alla dessa samlade förhoppningar och drömmar. Alla dessa grusade drömmar också.Och så jag då. Som gick och grunnade på en bok. Som kom ner för att bli inspirerad. Men inte blev det. Jag blev bara deppad. Kände mig utanför. Kände mig onödig. Åkte hem.
I år åker jag inte dit. Men det är ingen allmän rekommendation, man kan säkert uppleva mässan precis tvärtom. Men där och då, Bengt-Erik, slog skrivkrampen till och dessutom infann sig en allmän skrivdepression och känsla av misslyckande och meningslöshet.
Jo, det gick över när jag kom hem hit till min egen lilla vrå! Så i år stannar jag här.
