
Vi måste hitta sätt att närma oss ungdomarna, säger politikerna. Klart vi är för jämställdhet, säger de. Sen väljer de samma gamla slags medelålders vita män som de brukar. Som nu i LO. I ledningen tre män och en kvinna. Ordförande antagligen
, Karl-Petter Thorwaldsson, ombudsman på Metall och ABFs anonyme ordförande. Gör mig förvånad, välj den enda kvinnan till ordförande. Men det kommer inte att ske. Man har hittat en medelålders vit man som varit ombudsman i både Metall och Socialdemokratiska partiet, han har nött många stolar i rörelsen, ombudsman, förtroendevald, aldrig sagt något jag kan minnas, en sort som "man" känner igen och väljer och väljer.
En grabb bland grabbarna.
Nu har vi Stefan som ordförande i SAP, och sen återställs även den etablerade arbetarrörelseordningen i LO, man väljer en man, svensk bakgrund, en Kålle som grabbarna kan lita på.
Lockar det unga att engagera sig i facket, lockar det kvinnor, när det ändå till slut alltid är mannen arbetarrörelsen satsar på, de givna korten, de som puttas fram av de gamla SSU-kompisarna, en dold hierarki.
Det är inte djärvt, det är inte förnyande.
Det är däremot dumt.