Dido - som tröstar mig, men snaskig Skavlan

Jag gick över torget i Ile Rousse på Korsika för några år sedan och hörde en fantastisk röst i en raspig bandspelare. Vad var det? Vem var hon?
Jag bara älskade rösten och sången. Dido heter hon, jag har alla hennes skivor. Och jag älskar att promenera med hennes röst på full volym i min iPod. I synnerhet när jag känner mig deppad. Tårarna rinner men rösten gör mig glad. Så är det och jag vet inte riktigt varför.
I kväll är hon i Skavlan som jag ser trots att jag är så trött på Skavlan som bara talar med Britt Ekland om hennes män och utseende ("är det sant att Rod Stewart hade dina trosor" snaskigt... Skavlan!!) men respektfullt med författaren Ian Mac Ewan om hans arbete.
Men det blir intressant ändå - funderingar kring livet som berg- och dalbana eller med förnöjsamhet som ledstjärna ...

Och Dido.

Värd att vinna

Jag kom hem från festen i tid för att se Loreen vinna. Det är roligt, hon är en så duktig och sympatisk artist. Jag gillar låten och framförandet.
Tanken på hur mycket  ointressant tjafs tidningarna kommer att dränka oss i inför nästa års schlagerfinal i Sverige gör mig dock matt.
Det är en schlagerfinal i vårt hörn av värden, inte en världsomspännande megahändelse som man kunnat tro av rubrikerna senaste tiden.
Men jag är glad för att Loreen vann!

En skandinavisk kväll för Eva

Jag skyndade hem från yogan ikväll för att se den nya danska serien Sommer - jag bara älskar danska teveserier. Bra manus, härliga skådespelare. Det finns så många fina serier jag följt från Danmark och jag förstår inte varför de svenska serierna inte alls håller samma klass? Det finns sådan värme och humor i de här danska serierna. Jag kommer troget att följa bröderna Sommers familjeplikter, konflikter mellan generationerna, sammanhållning och splittring, glädje och sorg i 20 timslånga avsnitt. Plötsligt återser jag en av skådespelarna från Matador, som jag just sett, även i denna serie! Jesper Langberg spelar den unge vänlige Kristen i Matador, han som har en så vacker historia med Elisabeth, om ni minns? Nu spelar han den gamla pappan. Han ska föreställa 65 - men förlåt han ser mer ut som 75-80. 65-åringar i min närhet ser inte ut som min farfar gjorde på ålderns höst, det är en miss!!!

Jag är skandinavisk ikväll. Nu skriver jag lite medan jag lyssnar till min favorit för tillfället - alldeles underbara norska Ane Brun. Hennes röst på skivan Changing of the Seasons bara vibrerar i min själ. Lite ensam, lite vemodig och en aning sorgsen, passar bra till mitt sinnestillstånd just nu.