måndag 4 maj 2009

Vi var borta hela dagarna men föräldrarna var aldrig oroliga

Det regnar - och jag blir förvånad. En väldigt osvensk reaktion som tyder på att vädret i april varit fantastiskt och som också tyder på hur lätt man vänjer sig. Nu ska det vara varmt,milt och sommar. "Ni svenskar pratar alltid om vädret!" som min indiska vän Sandhya sa. När vi var i Goa frågade gruppen svenskar varje dag: "Hur många grader är det i vattnet?" "Vad spelar det för roll?" frågade Sandhya förvånat. "Det är varmt som alltid!"
Men nej Sandhya, vi vet att det inte är det. Det brukade vara 15 grader när jag började bada på sommaren på Fläsian. Kallt men okej man skulle ju bada. Fläsian låg långt hemifrån men vi cyklade dit på morgonen med en flaska saft, några mackor med prickekorv och ost. Sedan var vi där hela dagen och badade tills vi cyklade hem. Vi var små, det var sommarlov. Prickekorvmackorna blev sandiga. Det gällde att komma tidigt och bemäktiga sig många solskydd så man byggde som en koja.
Sedan cyklade vi hem, trötta, sandiga, bruna. Mina föräldrar var aldrig oroliga trots att vi cyklade och var borta på en strand hela dagarna. Det var en annan tid.

10 kommentarer:

Var dag bär guldkorn sa...

Ja, man kan undra vad all oro, omsorg och därmed även en slags "bevakning" som vi omger barn med idag kommer att göra med dem, deras självkänsla, självtillit, syn på världen och livet ... Som något underbart med stora möjligheter eller som något begränsat och ganska farligt?
Igår "försvann" min yngste. Vi letade men sen bestämde vi oss för att ha is i magen och äta middagen och leta vidare sedan. Och där var han, borta i en park han inte får cykla till utan att säga till och med en pojke han inte brukar leka och de hade jättekul och kollade skräddare på dammens vatten.
När jag hjälpte till att leta efter en treårig granne som försvunnit i förrgår och hade med hans storasyster (7 år) under letandet, var jag lite nervös för dammen, och bilarna på alla vägar runtikring medan hon hela tiden sa oroligt att någon nog har tagit honom.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Jo precis. Jag minns barndomens frihet, idag är det annorlunda, farligare och mer begränsat. Jag var i Dantes ålder när vi cyklade till Fläsian till exempel.

Var dag bär guldkorn sa...

Ja, just det. Samtidigt läste jag statistik och trafiksäkerhet för en tid sedan. Hur vanligt det var att barn dog i trafiken för några decennier sedan mot nu (t ex på 60-70-talet) för att inte tala om drunkningsolyckor bland barn förr. Fler barn dog förr, men vi är liksom räddare nu känns det som. Vi vet mer om faror, på gott och på ont.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Absolut, jag vill inte heller idealisera, bara se skillnaderna. Och kanske är det denna konstanta övervakning våra barn tar igen sedan med råge när de obekymrat och bortanför vår kontroll reser jorden runt?

Anonym sa...

Jag kommer också ihåg friheten. Jag och mina vänner cyklade omkring, badade, hade picknick, spelade fotboll och byggde kojor.
Absolut INGENTING farligt kunde hända. Tanken slog oss inte ens, eller våra föräldrar.
Det var så jag reste ut i världen också. Troskyldig och naiv, men kanske var det därför ingenting hände.
Jag tycker det är tråkigt att jag inte kan ge mina barn samma frihet, fast jag försöker, trots portkoder, trafik och vetskapen om att det faktiskt finns idioter där ute.
Men man måste få upptäcka världen, även om det är med hjälm och stränga förhållningsorder om att aldrig, aldrig följa med någon annan än mamma och pappa... Vad de än säger.
Känner också igen det där med kvällstider. Kanske är det vad man kan kalla frihet under ansvar. Det var så man höll koll. Kram A

Evas blogg sa...

Barndomens somrar - frihetens vindar. Låter härligt. Jag tror att min mamma var mer överbeskyddad. Bodde ni inne i stan? Fläsian ligger ju en bra bit nedanför stan.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Det lustiga var att vi bodde i Sallyhill, åt Nackstahållet, andra änden av stan, så det var lång väg...

Evas blogg sa...

Oj, det må jag säga blev en lång cykeltur!

Ettie sa...

Men visst var det väl så. Vi cyklade minst 6 km till sjön (ibland 15 till en annan sjö) redan när vi var i 9-10-årsåldern. Vi kunde simma, men ändå... Ingen hjälm eller vuxen som kollade oss. Vi har 2 km till vår sjö och det känns lite kusligt ibland att släppa iväg ungarna, men jag gör det. Vill inte stänga in dem. Vill lita på och ge dem chansen.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Ettie - jag är känd för att vara en riktig kycklingmamma, ändå försökte jag också att inte begränsa mina barns värld. Men jag förstår verkligen din oro. Det är tur att man inte vet mycket av vad dom gör utan för höra först i efterhand när allt gått bra.