Ryck upp dig! Ta en promenad. Det var min pappas råd när man kände sig deppad och melankolisk. Fast dom uttrycken användes inte. Lite nere kunde man vara. Var jag "lite nere" så sa han så vänligt: Ryck upp dig. Ta en promenad så känns det bättre.
Jag tyckte inte det var något konstigt med det. Ofta kändes det bättre när fötterna gått en stund och vinden blåste i håret.
Jag skulle aldrig drömma om att säga så till mina barn, men jag tänker det ibland om jag ska vara ärlig. Och smarta som dom är så känner dom att det är precis det uttrycket som nästan rullar ur min mun., "Du och pappa tillhör verkligen en generation då man inte ältade utan ryckte upp sig", sa sonen en dag. Han funderade på om hans kommande barn skulle tycka att han tillhör en psykologisk ältargeneration och återvänder till: Ryck upp dig!
Ja, ni förstår ju att jag inte pratar om allvarliga depressioner, det är mera vardagsångest och känslan av att vara låg.
När jag tänker på min pappa och hur han sa det, så fylls jag av kärlek. Det låg ingenting ironiskt i hans ord, bara en omsorg, han ville inte att jag skulle vara ledsen. Så ibland var det nog för hans skull jag ryckte upp mig. Jag hör hans och mammas röster än idag som inre röster, känns skönt att de bryr sig. Jag försöker lyda dem, jag gör mitt bästa för att rycka upp mig.
2 kommentarer:
Jag har massor att säga om det här men tror jag kommer att skriva ett blogginlägg om hur vi lärs att distrahera, trycka undan, arbeta hårt, träna eller på annat sätt undvika våra känslor av nedstämdhet, sorg, ensamhet etc.
Ja nog är det så Jane. Jag funderar mest på hur jag lärde mig att det är farligt att vara arg och göra motstånd. Vad som belöndes i ens uppträdande och vad som inte ansågs som bra... du har rätt, det kan man fundera länge på!
Skicka en kommentar