Det är svårt att beskriva en person, jag läser en intervju i DN på morgonen med Claire Castillon som kommer till Sverige nu i veckan, ännu en av Sekwa förlags intressanta författare, de har gett ut bl a Insekt och Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska.Det är en på många sätt intressant intervju, eftersom det Claire Castillon säger får mig att fundera. Men intervjuaren ställer sig i vägen för mig med sina beskrivningar av författaren. I artikeln beskrivs Castillons blick som: "sanningssökande men samtidigt lekfull" och "intensiv" och hennes skratt som "mörkt pärlande". Castillon förklarar: "medan hon tar ännu en klunk av sitt svarta kaffe och för ögonblicket lyfter en av händerna, som annars ligger stilla på kafébordet."
Vilken svår konst det är att göra en intervju!
I Svenska dagbladet idag finns en annan författarintervju, kulturchefen Stefan Eklund talar med Pija Linden
baum om klassperspektivet i hennes nya bok Siv sover vilse. Det är en enkel fråga-svar-intervju med alldeles oväntade frågor och svar, synnerligen rolig och ärlig. Tecknade bilder av klass är rubriken, just nu kan jag inte länka men leta upp intervjun och läs den! Sen ska jag omedelbart skaffa mig den boken."Dina barn är blyga och tillbakadragna", konstaterar Stefan E.
"De blir alltid sådär, fast jag försöker göra barn som är vilda och modiga, men det slutar alltid med att jag gör barn som är tysta, reflekterande och lite melankoliska", berättar Pija.
6 kommentarer:
Lustigt. Brukar haka upp mig på adjektiv, men Börtz intervju idag tycket jag jättemycket om ändå. Tyckte det var bra flyt och sväng och jag fick verkligen en tydlig bild av författaren. Först när jag läser ditt inlägg upptäcker jag de störande adjektiven.
Samma här faktiskt, tyckte intervjun var bra. Jag har aldrig hört talas om henne förut, så det var intressant. Skulle vilja läsa den där novellsamlingen Insekt, det var en spännande titel. Kom att tänka på en monolog jag såg på Pistolteatern på 80-talet med Stefan Sauk. En man som en dag vaknar upp som en skalbagge på rygg. Men antagligen handlar det om helt andra saker.
Adjektivmissbrukare som själv stundtals är kanske jag kastar sten i glashus. Men just för att jag tycker att det hon säger berör mig, och är så spännande, blev jag störd av adjektivtrufferingarna som - för mig - var överflödiga.
Också jag läste intervjun med Pija Lindenbaum, som jag har gett böcker av till barnbarn. I den här intervjun finns ett intressant klassperspektiv, så jag ska definitivt också läsa den nämnda boken själv, kanske skriva om den på min blogg.
Och inte visste jag att hon kommer från vårt gamla Sundsvall.
Nu förstår jag varför jag liksom halkade ur texten när jag läste den i morse. I mina morgontrötta ögon fick jag associationer till Sagan. Jag fick för mig att hon lanseras som en ny Francoise Sagan.
Enn, jag visste inte heller att hon kom från Sundsvall, det är ju extra roligt tycker jag. Hon svarade så härlig okonstlat och rättframt på frågorna, det var så skönt och därför blev det naturligt för mig att jämföra med Castillon-intervjun där jag ser att det är en intressant författare men det skuggas av mediabilden av hur otroligt vacker hon är. Måste det framhållas hela tiden? Och ja, Eva, vad du och kanske jag reagerar på är att man känner att författaren mytologiseras och placeras in i ett fack ung vacker författare. Det räcker så gott med info om böckerna och hennes svar, sen finns ju fotografiet av henne.
Skicka en kommentar