Konvalescent, enligt Annikas rekommendation, lutade jag mig tillbaka mot kuddarna ikväll och såg en film. Men vilken otrolig film! Jag är helt skakad och berörd.
Kanske är det en film jag inte skulle ha valt själv men som Ellen kom hem med. Den heter Avsked och handlar om en ung japan som avskedas från sin symfoniorkester. Han säljer sin älskade cello, reser hem till sin barndomstad med sin fru och får det märkliga arbetet att förbereda döda människor för deras sista resa. Ett arbete han skäms för först men sedan fångas av och utför med respekt och kärlek.
Det är en av de vackraste och mest poetiska filmer jag sett. Och svag som jag är bröt den igenom alla mina rädslor och mina försvar, tårarna rann nerför mina kinder när jag såg filmen som handlar så mycket om respekt och försoning och det som väntar oss alla en gång.
Och i mitt minne såg jag samtidigt som filmen för min inre syn min älskade mammas ansikte på hennes dödsbädd, hon var så fin, och så grät jag ännu mer.Men i en film om äkta känslor finns inte bara döden och sorgen utan hela filmen genomsyras av en stilla humor, dessutom.
Den här filmen har fått en Oscar och en massa priser - och man kan inte se den utan att älska den.
11 kommentarer:
Eva, det låter som en film för mig. Jag tänker mycket på döden och min mamma som blivit så gammal och skör, jag har svårt att förlika mig med att livet ska sluta med döden.
Jag känner som du Jane. Och döden är ful och undanstuvad, ofta utan värdighet i vårt ungdom-ytafixerade samhälle. Den här filmen handlar faktiskt om värdighet inför döden och den grep tag i mig så otroligt - och fick mig att gråta floder men på ett bra sätt.
Låter som en film som måste ses, det krävs en stor känslighet att kunna föra samman sorg och skam med humor. Tack för inspirationen.
Kram M
Låter som en film som både jag och min mamma skulle se. Det är ont om filmer som hon tycker om.
Eva, tack för den vackra och speciella kokboken. Jag har redan provat den och njutit av soppan på sidan 31.
Igår var en härlig dag med två bokpaket.
Den filmen ska vi se i vår filmklubb i kyrkan till hösten.
Min sons favotitfilm (förutom "Miss Kitty" och koreansk skräckfilm)som jag inte får se tillsammans med honom "Det är en sån film jag vill se själv".
Ska ta och hyra denna pronto!
Gör det. Den är så vacker. Och värdig!
Ja, visst är den vacker? När jag såg den på bio var det bara en man i salongen. Resten av publiken bestod av gråtande kvinnor...
Så vacker Annika, och så fylld av en stilla värdighet. Som jag grät....!
Åh Eva, låter som en film helt i min smak! Så tack för tipset.
Se den Jenny, så fint berättad, så fint spelad och så fylld av kärlek!
Skicka en kommentar