När jag flyttar ut till ön för sommaren hissar jag flaggan. Sen får den hänga där, glad och lysande och vänligt vinkande i vinden tills jag flyttar in. Med sorg i hjärtat halade vi flaggan idag. Visst åker vi ut titt som tätt, men vi bor inte längre där. Hej då huset!
6 kommentarer:
Så vemodigt Eva!
Äsch, Jenny tog mina ord! Det kändes lite vedmodigt att läsa, din kärlek för ön, för ditt hus, din plats och framför allt för dina älskade människor är så stark att den svämmar över på dataskärmen när jag läser din blogg.
Därför är det ett vackert vedmod, och kanske mosaikbordet äntligen kan få återkomma till livet innan snön?
Ja Jenny, väldigt vemodig känsla, mer vemodig för varje år om jag ska vara ärlig. Förut tog jag allt för så mycket mer givet. Inte nu, det kanske är därför min känsla är så stark.
Carina, vad fint du skriver. Och vemodet är vackert eftersom sommaren varit lycka. Ön har varit precis det familjehus jag alltid drömt om att det ska vara, med barn och barnbarn. Kanske lite på bekostnad av vänner i år, men det var så det blev.
När Ellen nu drar till Sidney ska jag vara öm mot mitt mosaikbord, jag lovar!
Det är nog bäst så Eva, du vet ju att jag är på väg, och då kommer mosaikbordsinspektionen och knackar på dörren, för att se om du har mosaiksbordsinnehav.
Jag känner som du och gör som du, även om vår flagga bara är en liten väggflagga. Samtidigt ser jag fram emot allt som storstaden har att erbjuda. Sedan åker vi ut igen i stort sett varje helg, ända tills svampsäsongen är över. Efter det börjar jag längta - efter våren!
Oj Carina.... måste förbereda mig mentalt inför den inspektionen!
Ja Annika varför kan vi inte bara hoppa över vintern. November - det är då jag börjar drömma om medelhavshus i evig sol. Men på sommaren vill jag egentligen bara vara på ön.
Skicka en kommentar