söndag 2 januari 2011

Min käraste fula julprydnad som går i arv

Nu står jag inte ut med det barrande graneländet en dag till. Golvet är täckt av små vassa barr. Grenarna kala. Ut ska den! Jag plundrar ner alla röda och gyllene kulor. Gömmer noga min lilla julskinka av tyg och vadd som alltid ska finnas med - den som skrämde livet ur mig i farmors gran i Haga som femåring. När farfar dog fick mamma och pappa överta den. Nu är det min käraste julprydnad, fast mina barn tycker den är gräslig. Jag vet att de kommer att älska den en dag och tänka på mig när de hänger upp den. Livets gång.
På begäran av Carina inför jag nu i efterhand en bild av skinkan i barrande gran, förmodligen tillverkad av min farmor Jenny någon gång för så många år sedan att det kan jag knappt föreställa mig

6 kommentarer:

Anonym sa...

Är den så ful att den inte går att fotografera? :-)

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Carina: Snarare är skinkans ägare så lat att hon inte orkar lyfta mobilen efter helgerna!!!! Bild kommer snart. Dessutom ska jag få en ny kamera av mig själv idag!

Granne med potatisodlaren sa...

Vår gran har inte börjat barra än. Det är jag glad över. Vi plundrade badkaret istället. Så nu är det ordning på en plats...

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Eva, hoppas bara du får ett nytt badkar i stället för det plundrade! Utan badkar kan jag inte vara i alla fall. Man tänker så bra i ett hett bad. Slappnar av så utomförträffligt!

Annika Estassy sa...

Ja, vad ska man säga om granskinkan - att bara en mor kan finna den vacker... :D

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

ha ha Annika! Inte ens denna mor finner den vacker. Men sentimental reasons du vet...