tisdag 28 augusti 2012

Legendar är ett konstigt ord

Jag tycker ordet Legendar är så konstigt. Det ligger inte bra i min mun. "Björn Borg är en legendar..."  så står det överallt nu i synnerhet på sportsidor där man tidigare använde ordet legend. Inflation blev det i legendarer under OS.
TT rekommenderar tydligen legendar i stället för legend.
Hänger ni med i legendarsvängarna eller är det bara jag som snubblar på det ordet?

4 kommentarer:

Marina sa...

Hmmm...tja, vad sägs om ett patent eller kanske ett patentar...

Lotten Bergman sa...

Hej! Din läsare Cecilia N skickade hit mig (med rynkad panna, tror jag) eftersom jag kallar mig språkpolis. Så här skrev jag om detta problem i ett gammalt blogginlägg (när jag var så pedagogisk att det nästan låter som barnspråk):

Legendar och legendarisk säger man ofta om folk som man pratar mycket om. Oftast har de även gjort något som man tycker om. Om man däremot ska säga ett någon är en legend, är det bättre att dra till med “levande legend” eftersom legender sällan är just det: levande.

Om man inte gillar “legendarisk” kan man använda “legendomspunnen”, men det låter ju fasligt storvulet.

Med andra ord: en legendar lever, en legend är stendöd.

www.evaswedenmark.blogspot.se sa...

Tack snälla Lotten, språkpolis :) Det var klargörande! Legendarisk är helt okej... det är mest ordet legendar jag fastnat på. Plötsligt ser jag det överallt och tycker det är ganska fult. Men jag ska försöka vänja mig sedan jag fått din förklaring..

Den Ofrivilliga Bloggaren sa...

Jag bara fastnar över hur lättvindigt epitetet delas ut nu mera... Vi har dignande klasar av legender/legendarer nu för tiden, med övermoget ego. Steget till fallfrukt kanske inte är så värt långt för vissa...