Hur kan det fiffiga ordet hen göra folk så rabiata att de inte tar argument om ordets användbarhet
I denna fuktiga gråa kyla får man leta glädjeämnen. Jag hittade ett i den alltid så initierade, underhållande och smarta Språktidningen. Ni läser väl den? Patrik Hadenius är tidningen grundare och chefredaktör - jag hade en gång i tiden nöjet att vara arbetskamrat med honom. Det var verkligen ett sant nöje, jag tror hans spirituella, vänligt nyfikna ande mycket präglar tidningen.
Det uppmuntrande tecknet i tiden som gjorde mig glad var att användningen av det lilla ordet hen fått ett dramatiskt uppsving i både traditionella och sociala medier.
Jag tycker hen är ett alldeles ovanligt fiffigt och praktiskt ord. Man slipper skriva han eller hon, man avslöjar inte den omtalade personens kön - fiffigt helt enkelt.
Språktidningen ger exempel: "Pronomenet förekommer oftast när könet är okänt "Föraren kan ha missat att hen körde på pojken". Eller när det finns behov av att uttrycka något könsneutralt: "Det är begripligt att den som föds med guldbyxor får för sig att hen förtjänar denna ynnest". Eller anonymiserat: "Nyheterna har talat med en person som inte vågar berätta hur det är att ha god man eftersom hen är rädd för att det ska göra det svårare att slippa den gode mannen."
Tre exempel på ordet hens användbarhet.
Jag kan inte begripa att ett så bra ord kan göra människor fullständigt rabiata. Jag känner en person som man inte kan tala logiskt med om ordet hen utan att hen blir helt emotionell och framför argument som att det är ett led i att upphäva de naturliga skillnaderna mellan män och kvinnor - så korkat tycker jag. Men hen vägrar ta argument. Svär på att aldrig ta detta ord i sin mun.
Saker löser sig av sig själv, detta smidiga lilla ord etablerar sig nu i svenska språket och används i tal och skrift. Om några år kommer vi inte att begripa hur det kunde bli debatt om en sådan självklarhet.
10 kommentarer:
Håller med om "hens" användbarhet. Jag tror att det kan bidra till ökad jämställdhet eftersom det inte angerett socialt kön och föreställningar/fördomar knutna till det.Kanske motståndet liknar det som mötte "du,då det infördes som allmänt tilltalsord. Jag tycker både "du" och "hen" kan göra anspråk på att vara demokratiska ord som förenklar det sociala livet.
Gunilla
Mitt ursprungliga språk, estniskan, gör inte skillnad mellan "han" och "hon" - man säger i stället "tema" eller kortare "ta". Så visst går det att ha ett gemensamt pronomen.
Fast själv har jag alltid tyckt att svenskan, som skiljer på kön, egentligen är mer användbar. Det betyder ju inte att man, om man använder "han" och "hon", värderar könen olika, bara att man pekar ut aktuellt kön när man berättar något för en tredje person.
Visst är det behändigt i stället för han/hon och liknande klumpiga konstruktioner.
Hen berikar språket, helt enkelt, i alla fall om man behåller han och hon där det passar, för jag ser ingen anledning att ta bort dessa behändiga pronomen ur språket.
Gunilla, håller absolut med om att du och hen förenklar det sociala livet. Och är verkligen motståndare till det nutida niandet i affärer mm.
Enn, så intressant med estniskan. Och det är ju klart att jag inte använder hen om det är mer naturligt att skriva han eller hon, det är i de andra situationerna då man måste skriva "han eller hon"=hen som det blir så bra.
Behändigt är ordet, Karin! Och självklart behåller vi han och hon.
Jag kände i början ett visst motstånd mot ordet hen. Tänkte att nu ska man inte särskilja könen längre. Du vet "en sockerbagare hen bakar kakor"...Dumt förstås, ser många fördelar i vissa sammanhang men håller på att hon och han givetvis ska vara kvar!
Gillar hen, och använder det som i exemplen.
Men det där att byta bort "man" som i "man borde göra något åt det där" till "en" tycker jag känns konstigare. För det är ju inte könet man som man menar.
Kanske hade det inte känts konstigt om jag hade varit uppvuxen med en dialekt där man använder en istället för man.
Margareta: hen hon han - en fin familj som kan täcka in det mesta. Alla ska få finnas :)
Cecilia, jag grubblar också litet över en ... det känns inte riktigt naturligt men ändå väldigt sympatiskt?
Skicka en kommentar