Astrid Lindgren 1983
Det här citatet drabbade mig. Jag vet att jag har varit dålig på att skriva i min blogg, trots att jag verkligen tycker det är viktigt och ger mig så mycket. Men på sista tiden har mitt huvud valt åt mig. Jag har varit så intensivt upptagen både med ett eget manus och med den bok Annica och jag skriver tillsammans med en femteklass i Sundsvall. Nu är den boken på väg till tryck. Högt tempo heter den och mer om den så småningom. Klassen är så stolt, deras fina lärare likaså. Och Annica och jag är lyckliga över detta projekt där barnen tillsmmans med oss arbetat med fantasi, disciplin och entusiasm. Det blev en bok minsann. Men det har varit just högt tempo i mitt liv.
Samtidigt har vi haft många trevliga saker som hänt i familjen, det har varit en glad turbulens kan man säga.
Mitt i allt detta har jag varit, orkat och haft kul men inte orkat så mycket annat. Orkat mindre. Jag har inte varit så kontaktpigg som jag brukat. När jag ändå försökt "fina upp mig" och gått på olika trevliga mingel har jag känt en sådan stress: Vad gör jag här? har jag tänkt.
Så jag har gått hem.
Andats ut.
Tänkt på det Astrid så klokt säger: Vad gör jag med min korta stund på jorden?
15 kommentarer:
Eva - så väl jag känner igen mig, både i den stora frågeställningen och i det du skriver om hur du tänker och känner när du själv "finat upp dig". Vad gör jag här?
Har nog alltid haft svårt för sk mingel, nu mera än någonsin förr. Och i nästa vecka är det dags igen, #älskanoveller-release på Bysis. En kort stund ska jag väl fixa?
Kul med Sundsvalls-boken, grattis till er alla. Kram till dig
Tack för ditt fina svar Margareta. Det är gott att känna att man inte är ensam om att känna sig som ett ufo i ett mingel.
Jag ska också fixa en kort stund på Älskaminglet nästa vecka!
Kram tillbaka till dig som skriver så hjärtskärande fint om ensamhet och sorg.
Vilken bra fråga? Ja vad gör jag? Mingla gör jag sällan nu för tiden. Jag tycker mer och mer om att vara i det lugna. I ensamhet tillsammans med vår hund. Sedan min kära familj förstås. Någon gång då och då kan det vara roligt att klä upp sig och träffa andra. Att samtala med någon över en kopp kaffe det är också en viktig del av mitt liv. Men högt tempo, det orkar jag inte längre att leva i.
Eva, känner som du. Det riktiga samtalet är det viktiga. Allt som liknar uppvisning skyr jag.Kram!
Det är ju inte bara det att man känner sig småvilsen när man gör "måstesaker". Men är inte ens närvarande i sig själv och det är det värsta. Det är högst nödvändigt för mig att bara få vara tillsammans med mig själv någon gång, ensam och i tystnad. Då kommer allt det andra som man annars har saknat. Insikten, tillförsikten osv..
Astrid kunde sätta ord på det mesta så man förstår både sig själv och omgivningen
Jag glömde någonting viktigt! Grattis till det slutförda arbetet! Lycka till!
Jag hittade några böcker av dig på biblioteket här i stan och just nu måste jag avstå dem. Men jag vet att de finns och till hösten när jag åter har lugn och ro så tar jag mig an dem.
Högt tempo har jag också haft i vår ,engagerat mig i flera föreningar och annat. Alla dessa årsmöten. April blev kulmen då jag dessutom var "värdinna" för våra kaffestunder i boföreningen var 14 dag. Dubbla möten var o varannan dag i föreningar. Det var fem onsdagar i april så det blev tre onsdagar duka koka kaffe duka av plocka ur diskmaskin. Sista onsdagen skulle en enkät fyllas i också. Kl sju på kvällen kom jag på att jag skulle vara på ett styrelsemöte som började kl fem. Blev uppringd av en sur ordförande dagen efter, jag brukar alltid meddela förhinder. Då förstod jag att hjärnan var för full av ta på sig grejer. Idag har jag "latat" mig. Men kom ändå inte ihåg förrän ikväll att det var 10 mån sen min man dog idag. Men det kanske är sunt att sorgen avklingar. Mingel är jag nästan aldrig på,hörseln sätter stopp för prat i kvadrat oftast med nån musik i bakgrunden också. Så du är inte ensam Eva.
Tack Karin/Pettas för som alltid kloka och snlla ord. man måste ju säga att det är en välsignelse också att man faktiskt vill umgås med sig sjölv, eller hur? Att man vill möta sina tankar och frågor och begrunda sitt liv.
Kul att några av mina böcker finns på biblioteket!Förstår att du har det stressigt, nu börjar väl er mest aktiva period har jag förstått?
Askott! Det låter som du haft en otroligt stressig månad, det är kul att vara efterfrågad. Viktigt att sätta gränser också så klart så man inte tar på sig för mycket. jag försöker verkligen göra det nu. Bättre hinna med och trivas, tänker jag.
Jag förstår ju samtidigt så väl hur bra det är i sorgen för dig att inte behöva vara ensam. Allt gott!
Vilken fin sitt-ner-skylt! Med en sådan måste man ju stanna upp och slå sig ner.
Kul med boken – vilket bra projekt och verkligen i Högt tempo verkar det som.
Vad roligt att barnens bok gick till tryck, de måste vara superstolta! Visst kan man fundera över vad man gör med sin tid ibland. Jag tror mycket på växelbruk. Åtminstone för egen del. Vara kreativ och effektiv och jobba och däremellan bara flyta runt helt oplanerat och låta tiden rinna mellan fingrarna och tänka att det får vara så... Det låter roligt att det händer roliga saker i familjen. Jag känner igen den glädjen :-)
Eva, har saknat din blogg och är glad att du är tillbaka! Så roligt med både eget manusskrivande och med skolklassen! Ska bli spännande att höra mer hur det går! Har själv inte så mycket "mingel". I själva verket dyker det upp något kan jag tycka det är lite kul även om det för det mesta endast blir umgänge på ytan! Annars tänker jag mycket på hur jag tar tillvara mitt liv. En som jag gärna läser är Tomas Sjödin, pastorn i Säve församling i Göteborg. Just nu läser jag hans bok "Det är mycket man inte måste" 77 krönikor med kloka tankar om livet. En annan tänkvärd bok av honom är "Det händer när du vilar". Den här typen av böcker hjälper mig att stanna upp och reflektera! Kram till dig
Karin! Jag älskar Miltons skyltar, raka besked blir det :)
Anna, barnen är så otroligt stolta, jag blir glad av att tänka på det.Och det där med växelbruket är viktigt, det gäller bara att verkligen tillåta sig att "bara sitta ner och glo"
Margareta, tack för boktips. Låter verkligen som något för mig. Någon som får mig att stanna upp, inse att det är tillåtet, ja till och med nödvändigt.Mingel ibland, absolut. Men helst någon kär väninna att mingla med, det är när jag är ensam som det känns som en öken i mig! Kram till dig!
Skicka en kommentar