torsdag 30 juni 2016

Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken
På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 

Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

fredag 24 juni 2016

måndag 20 juni 2016

Hur blockerar jag spamkommentarer?

Varje dag den senaste tiden får jag kommentarer till gamla inlägg på min blogg, mestadels propagerar de för mystiska läkemedel. Eftersom jag själv måste godkänna alla kommentarer innan de publiceras slipper ni se dem. Men jag avskyr dem och undrar om det finns något sätt att stoppa dessa spamkommentarer? Någon som vet?

söndag 19 juni 2016

Ska vi byta boktips med varandra?

Stackars lilla försummade blogg!
Jag har arbetat som en liten galning med en massa annat skrivande. Men nu är det semester och jag har laddat upp med en hel hög böcker som jag gärna vill skriva om, ja tipsa om. Så ge inte upp om mig, snart kommer det blogginlägg som inte bara handlar om mina böcker utan jag blickar ut över världen och ger er mina boktips.
Det finns så många bra böcker och det är kul om vi delar idéer om sommarläsning med varandra?
Ja, jag lovar, jag kommer igen!

måndag 13 juni 2016

Vår lyxdag på stan börjar NU

Idag är det Miltons och Evas lyxdag på stan. Så ni förstår ju att jag inte hinner skriva! Kramar från Eva och Milton på språng

lördag 11 juni 2016

Tre skrivande Emmor: Maria, Annica, Eva

Foto: Jane Morén

Vänskap, det är så viktigt i mitt liv. Varma goda vänner som bara finns där. Som man skrattar med, som tröstar, som är stödet i tillvaron. Vänner som man alltid kan ringa, som lyssnar, som tröstar, som skrattar med mig och gråter med mig.
På bilden några av de bästa. Mina Emmor. Maria Herngren och Annica Wennström. Under många år arbetade vi som journalister på samma tidning. Lyckliga år på en redaktion där vi skapade en debattglad folkbildande tidskrift under lång tid. Där vi började planera våra böcker.
Det var på Bok och Biblioteksmässan -93 som vi sa en kväll: Men varför arbetar vi här med att göra intervjuer med andra författare, det är ju det vi vill göra, skriva böcker.
Emma Vall var vår pseudonym. Eva, Maria, Annica och ett extra M för Musketöserna. Vall som i Sundsvall.
Vi började med debattboken Krossa glastaket, skrev sedan barnboken Flickan i medaljongen, fem vuxendeckare om journalisten Amanda Rönn i Sundsvall. Fyra ungdomsdeckare om flickan Svala i Stockholm, tre barndeckare om Sixten och Sunna. Så många utgivna böcker. Några av de roligaste åren i mitt liv.
Samtidigt började vi skriva egna böcker, vi skrev Annica och jag och Maria och jag.  Världens mest lyckliga och kreativa samarbete med två alldeles underbara, snälla, generösa och solidariska vänner.
Om vi är vänner än? Så klart. Så nära. För alltid.

onsdag 8 juni 2016

Nu ska jag bara sitta där i grönskan och glo

I grönskan på ön
Det har varit en intensiv månad med bokutgivning, release, bokturné, bokprat.
Jag känner att nu är jag så trött.
Jag älskar så klart att boken fått så fint mottagande. Att den engagerar människor så de vill veta hur det går sen för De fyras gäng. Jag lovar, det kommer en till bok om Garbo, Ingalill, Pamela och Anita, den är på gång.

Lavendel som ska planteras
Men nu har jag ändå känt av den efterbokendepression som brukar komma.
Det känns litet tomt men framför allt är jag så in i själen trött.
Tur då att jag kan åka till vår gröna ö, att jag kan vila ut i grönskan, att jag bara kan sitta och glo ett litet tag innan jag kastar mig in i nästa bok.


På bokturné med Eva Rydinger, här Akademibokhandeln i Linköping

måndag 6 juni 2016

Frukthandlaren som litade på mig

Jag kom springande till frukthandlaren vid Slussen just innan han stängde, skulle köpa med mig en massa jordgubbar till en middag. Men hans kortapparat hade hunnit stängas av och jag hade inga kontanter. Snopen stod jag där med mina fyra kartonger
Då sa frukthandlaren: Men betala i morgon!
Litar du på mig? sa jag.
Så klart, sa han och gav mig påsen jag lämnat tillbaka.

Nästa morgon var jag där tidigt så klart. Betalade.
Brukar du göra så här? frågade jag.
Javisst, sa han. Jag litar på att kunderna betalar.
Gör de det? frågade jag.
De flesta, sa han lugnt och log.

Och jag var lycklig över detta i flera dagar. Så vill jag att det ska vara i vårt samhälle.