Så uttråkad att jobbet var en saltöken

När jobbet blev en saltöken

På det mycket intressanta radioprogrammet Kropp och Själ i P1 hade de läst min blogg och hittat ett blogginlägg där jag berättade om hur otroligt uttråkad jag var på mitt senaste arbete (yes, det är länge sen nu!)

Så här skrev jag då i bloggen:
"Jag arbetade som chefredaktör och egentligen var allt bra. Världens två bästa arbetskamrater på redaktionen, en skenbart stor frihet. Men alltmer satt jag och tittade bara ut genom fönstret, surfade, mådde inte bra, lät tankarna flyga. Jag kallade det att jag var utbränd. Men jag var ju egentligen hur pigg som helst. Jag var bara urless på jobbet. Inte att göra tidningen, men av allt det skenbara låtsasarbetet, alla dessa oändliga sammanträden man måste sitta av som chefredaktör, ledningsgrupper, arbetsgrupper, skendemokrati. Allt var redan beslutat innan jag kom till mötena, på de möten där de grundläggande besluten fattades fick jag inte vara med. Det var en repressiv olustig atmosfär på arbetet, det blev allt tystare för vem visste vem som skulle sparkas i nästa nedskärning och det var säkrast att hålla tyst.
För att överleva alla dessa oändliga nära-döden-möten började jag skriva nonsensdikter. Jag skrev flitigt, det såg ut som om jag antecknade, men egentligen skrev jag ner alla floskler som yttrades - och det var många. Härliga! Här sattes det ner foten, här låg projekten i pipelinen. Sedan satte jag ihop flosklerna till dikter. Jag har vänt upp och ner på många papperslådor  men hittar dem inte. Tyvärr, de blev bra.
Detta kunde inte fortsätta. Jag slutade. Ett bra beslut. Jag tillfördes inget och det värsta var att jag inte hellre tillförde något, jag var helt enkelt bara så ohyggligt uttråkad. Bored out." 
Så skrev jag i bloggen.
 

Varför var jag  uttråkad när jag hade ett drömjobb, bra nära arbetskamrater på den lilla enhet där jag var, en del i en stor organisation?
Därför att jag som en känslig person inte klarade av den passiva aggressivitet som rådde på arbetsplatsen, från att ha varit öppen och generös hade den blivit bevakande
Från att ha varit öppen och livlig, blev den tyst och rädd



Jag satt i en ledningsgrupp, men alla beslut var redan fattade när jag kom till de ändlösa mötena, jag visste att de visste att de redan bestämt sig och jag orkade inte med den låtsasleken men hade heller inte kraft att hela tiden ta konflikter
Just den skenbart vänliga stämningen och talet om hur demokratiskt allting var och hur mycket tillit som fanns var det värsta

När jag satt på de där mötena kändes det som om livet pågick någon annanstans och på det där stället ville jag vara. Någon annanstans, där jag är nu.
Det var en så otroligt stark känsla av både utanförskap, längtan, av att inte uppfylla mina innersta drömmar utan göra något meningslöst

Jag längtade efter kontroll över mitt eget liv och kände att jag måste sluta och det gjorde jag.

Tro, hopp, kärlek och drömmar finns det i min klassiska 1 maj-bild från 1974

Det här är min klassiska 1 maj-bild från 1974. Kent och jag och vår förstfödde, tro, hopp, kärlek, drömmar finns det i den bilden. Drömmarna ger jag aldrig upp.

Idag är det första maj. 
Det betyder något. 
Det är en dag för solidaritet och en dag för drömmar. Jag tänker inte så mycket på den triviala dagspolitiken idag. 
Våra drömmar om politik måste vara större än så. 

De måste innefatta tanken på en annan värld. 

Borde jag ha gett upp när jag ser hur världen ser ut idag?
Jag tänker aldrig så.
När mina föräldrar drömde om att skaffa mig hade det varit krig i världen. De såg framåt. 
Det är den enda riktning jag kan tänka mig. Lära mig om det som varit, visst, men drömma om framtiden.
Drömma om en bättre värld.
1 maj är för mig drömmen om en bättre värld.

Du är aldrig för gammal för att sätta upp ett nytt mål eller drömma en ny dröm 

 CS Lewis.

Det du inte startar idag kan du inte avsluta i morgon 

Goethe

Gå inte dit stigen leder. Gå i stället där det inte finns någon stig och lämna spår.

Emerson

Du behöver inte se hela trappan, ta bara det första steget 

Martin Luther King.

Men hur i alla världen tog jag mig hem?

Det känns som om någonting lossnat i mitt sinne. Något som varit stängt och slutet.
Bara en sådan sak som att jag minns mina drömmar igen. Det har jag inte gjort på ett tag. Kanske beroende på att jag stiger upp för snabbt, inte ligger kvar och låter drömmen sjunka in?

Idag ska jag på en trevlig träff med författarkollegor. I drömmen ägde den träffen rum igår. Jag drömde precis vilka som var där, hur vi gjorde, vad vi pratade om, det var mingligt och glatt och ganska rörigt. Kändes som en lång och väldigt detaljerad dröm.

När jag vaknade var min första tanke i morse: Men hur kom jag hem? Var jag så snurrig i huvudet att jag inte minns hur jag tog mig hem.

Sedan insåg jag att det bara var i drömmen träffen ägt rum. Jag blev lättad. Och hoppas att träffen i em ska bli just så trevlig som i drömmen - men att jag ska ha koll på hur och när jag tar mig hem!

Drömmarnas budskap till mig

Jag gick på en drömkurs en gång. Vi fick lära oss att de drömmar man kommer ihåg är drömmar vars budskap man är beredd att bearbeta. Jag har varit orolig en lång tid för att jag inte har kommit ihåg några drömmar. Säkert har jag drömt men inget har kommit till ytan när jag vaknat. Är mitt undermedvetna i strejk, har jag frågat mig.

Nu äntligen börjar drömmar komma tillbaka. I natt sov jag så gott och det vimlade av drömslingor i mitt huvud, röster som talar till mig, mest tankespår om intriger

Väldigt ogripbart än, men ändå en hälsning till mig från något slags undermedvetande: 
Det är dags snart!

Otålig energi ogjorda drömmar

Äntligen kunde jag börja träna igen efter lunginflammationen. Idag släpade jag mig ur sängen med en träningsvärk jag aldrig upplevt tidigare. Träningen ger mig energi men väcker också en otålighet. Känns som om jag vegeterat ett tag. Nu brinner det i  mig efter lust att göra saker. Tankarna börjar bubbla i huvudet och jag vill så mycket. För mycket ibland.
Det finns så mycket jag vill hinna, så mycket jag längtar efter att göra. Så många ogjorda projekt. Och tiden är så kort. Den dystra insikten måste jag idag skaka av mig för den gör mig inte kreativ.

Vinter och mörker - det var väl bara en mardröm

De fantastiska träden utanför mitt hus på söder blommar. Just nu vill jag inte vara någon annanstans än här hemma på söder och på min ö.

Det där med vinter och kyla och slask och mörker.... det var väl bara en mardröm?

Det här är väl det riktiga livet?

Mina drömmars undermedvetna budskap

Jag vaknade av en fruktansvärd mardröm. I drömmen funderade jag på en romanintrig, sedan tog intrigen över och i drömmen blev jag jagad och var livrädd. Jag vaknade och insåg att jag drömt en riktig mardröm som tvingade upp mig ur sängen. Jag tände alla lampor. Just den här natten var jag ensam i lägenheten. Sov inte förrän ljuset kom så igår var jag trött, trött.
På kvällen hade vi ett hjärtinnerligt författarmöte, en grupp barn- och ungdomsförfattare. Vi började prata skräck, där hemma i Olofs och Lenas lugna fina lägenhet. Ni vet hur det är, vi började försiktigt prata om vad som skapar spänning när vi skriver - sen blev det mer och mer läskiga upplevelser.
Nu kommer jag inte att sova, tänkte jag. Men sömnen är nyckfull. Ellen halvsov redan när jag kom hem. jag kröp ihop i sängen - och sov drömlöst hela natten.
Undrar var skräckdrömmen natten innan kom ifrån?
Och jag undrar varför jag efter flera år av till synes drömlöst sovande har börjat drömma så igen?

Vad är det för dörrar mitt undermedvetna vill öppna?

När jag försökte bevisa hur lik min pappa Don Draper är

Riktigt hur sjuk jag är insåg jag inte förrän i morse. Ja, det är Milton som gett mig en dagisinfluensa så det är inte så farligt. Men jag vill aldrig erkänna att jag är sjuk. Så igår tillbringade jag dagen med att fålla upp gardiner och städa i stället för att vila. Skriva eller tänka orkade jag inte. Men något måste jag ju göra. På kvällen mådde jag riktigt dåligt men Ellen kom hem från Italien och det piggade upp mig en stund.
Men sedan hade jag yrande feberdrömmar hela natten. Allt verkade så genialt. Jag skulle skriva ett så otroligt klokt facebookinlägg där jag jämförde Don Draper i Mad Men med min pappa. Ja, jag hade en vision av att Don Draper var på Dagbladets redaktion, rökte ihop med min pappa, pratade PR och jag funderade på hur slående lika de var på något sätt.
Efter detta intensiva umgänge hela natten vaknade jag helt slut. Visst är det jobbigt när drömmarna tar över, när man yrar och brottas med konstiga formuleringar en hel natt? Dessutom tycker det är genialt -  ända tills morgonljuset silar in och man inser att natten var galenskap.

Jag älskar måndagar

Måndag, måndag...
Jag älskar måndagar. Allt börjar på nytt. Nya planer, nya drömmar. En ovikt obläddrad vecka framför mig som kan medföra något aldeles nytt
Igår fick jag ett mail från Italien som fick mig att drömma och hoppas. Ibland är mina drömmar för snabba, ibland tar jag ut segrar i förskott. Men hellre det än att alltid tro det värsta. Då har jag ju i alla fall fått en försmak av glädje!

När jag kommer dit drömmen skulle ta mig är jag redan på väg mot nästa dröm

Är det så med er också att målet för drömmarna alltid förflyttas, när man kommer dit drömmen skulle ta en är man redan på väg mot nästa dröm?

I början av nittiotalet var jag som journalist på alla Bok och Biblioteksmässor i Göteborg Det hade varit min dröm att bli kulturjournalist. Men nu ville jag vara där som författare så jag tog beslutet att ta min författardröm på allvar (och det är mitt bästa beslut). Sedan har jag varit många gånger på Bok och Bibliotek som författare men i år tror jag inte jag åker, jag kände mig inte nöjd förra året. Jag gick omkring och tänkte: Vad gör jag här, egentligen?
Det var en så stark känsla av utanförskap trots att jag nu var inne i det jag drömt om. I stället satte jag mig på hotellrummet och skrev, det blev inte ens bra det jag skrev och jag kände mig ensam. Bok och Biblioteksmässan  är en fantastisk bokfest men det är också ett fantastiskt tillfälle att känna sig utanför, att känna att man inte är tillräckligt bra,  känslor av misslyckande poppar upp i mig trots att jag vet hur fel det är.
Men jag stod inte emot då. Jag kände mig inte glad och välkommen och jag hade en stark inre känsla av att jag egentligen rymde från mig själv när jag var där och dessutom till en plats där ingen ville ha mig.
Så i år åker jag nog inte. Antagligen ångrar jag mig. Men ändå, jag minns känslan av ensamhet mitt i vimlet och det är en känsla jag är dålig på att hantera.
Måste fundera på vilka drömmar som är viktiga.

Vad skulle du göra om det var du som vann 214 miljoner, lek med tanken?

Jag läser Mymlans blogg och hon ställer den fråga man kan inte låta bli att grubbla på: Om det var du som vunnit de 214 miljonerna, vad skulle du göra då? När jag är som fattigast brukar jag skrapa ihop pengarna i botten på väskan och köpa en trisslott, hoppet finns alltid. Vad skulle jag alltså göra. Vi begränsar oss kanske till fem saker, tänk snabbt och skriv spontant.
1. Jag skulle betala alla mina och mina barns lån och skaffa oss alla bra bostäder
2. Jag skulle ordna en helt otrolig fest för mina vänner på ett varmt och vackert ställe
3. Jag skulle åka till den barnby i Vietnam jag ger stöd till och göra en utbildningsplan för ungarna
4. Jag skulle fixa alla de saker jag drömmer om i mitt sommarhus men inte har råd att göra
5. Jag skulle ge ut en hel mängd av mina vänners böcker i vackra band - allt det som som de kommersiella förlagen nobbar och sedan sprida dem över landet

Nu är det din tur!!!! vad skulle du göra?

Jag förverkligade en dröm men längtar redan bort, om den osköna konsten att aldrig vara nöjd

Sådana här morgnar längtar jag efter ett fast arbete. Mina vänner suckar över att de ska stiga upp och gå iväg, stönar över fyllda skrivbord som väntar. Jag tycker det låter härligt. Jag längtar tillbaka till den tiden med rush omkring mig, med en egen hörna, med telefoner som ringer. Känslan av att vara behövd av någon annan än sig själv.
Jag stiger upp och går in i mitt arbetsrum. Det är verkligen fint. Det är ett sådant arbetsrum jag drömde om förr i tiden. jag har min egen tid, jag bestämmer själv. Men just nu är energin låg, jag behöver en arbetsgivare. Jag behöver uppdrag.
Nu stirrar jag tomt in i skärmen. Där finns mappar med påbörjade manus, jag borde...
Men jag längtar till min redaktion, till det röriga rummet med tre skrivbord, till Annicas, Marias och mitt skapande arbete tillsammans. Om bara inte omgivningen varit så förstelnad och oinspirerande omkring oss hade vi varit kvar mycket längre. Men när politruker tar över folkbildningen går luften ur det fina med idén.
Så jag förverkligade min dröm om tid för eget skrivande.
Nu sitter jag här och längtar bort. Att man aldrig är nöjd.

Ibland når man inte fram, envist förklarar den lilla killen att hans enda dröm är att tjäna pengar

Jag borde sova men det är så många tankar som snurrar runt i mitt huvud, fragment av alla samtal om skrivande och böcker med tre åttondeklasser idag. I två av klasserna var det många frågor, iver och nyfikenhet lyste i deras ögon. I den tredje klassen var det stumt. Ingen enda av flickorna hade en enda fråga att ställa, det gör mig ledsen. Några killar hakade fast vid frågan om pengar, den kommer alltid. Vi försöker förklara att man inte skriver för att bli rik. De drömmar man har måste vara större än så. Vi förverkligar en dröm genom skrivandet, men det är inte förtjänsten rent ekonomiskt vi tänker på.
Vi når inte fram. Hans dröm är pengar, säger han, då kan man få allt annat. Så fel han har. Hans kamrat drar upp luvan och lägger ner huvudet på bänken och sover. Man kan inte nå alla, men jag vill så gärna förmedla insikten om att de ska våga tro på sina drömmar, det är nästan det viktigaste av allt. Och då tänker jag inte på drömmen att bli miljonär.
Jag är tillbaka hemma från turnén till Östersund, det är lite ensamt. Min E är i Paris. Min andra dotter E åker till Italien. Tur att sonen E är hemma - och tur att jag får låna brorsbarnet E i morgon. Familjen, det är kärlek. Kärlek är det viktigaste. Och det kan aldrig köpas för alla pengar i världen.

Hon tyckte att mina drömmar var för stora för mig

Plötsligt idag i skolan mindes jag den SYO-konsulent som tittade kritiskt på mig när jag sa att jag ville bli journalist. Det var på gymnasiet. Sedan log hon och skakade på huvudet:
"Men Eva, du vet att en journalist måste vara tuff och ha vassa armbågar, du skriver bra, men jag tror det är bättre för dig att bli lärare i franska."
Vilken dödsdom. Tur att jag hade min egen diskussion i huvudet. Där sa jag: "Jag ska visst bli journalist, jag ska allt visa dig. "
Hon såg bara min yta, en blyg liten tjej med drömmar som var för stora för henne. Jag är så glad att jag stod emot henne, att jag höll fast vid min dröm.
Vad visste hon om mig? Ingenting. Det är så jag tänker när jag ser unga människor idag. Jag vet att det finns massor av drömmar, förhoppningar, tankar om framtiden bakom deras ibland slutna ansikten. De drömmer så mycket mer än de vågar visa. Precis som jag.
Det är  tur att jag inte trodde på min SYO i Sundsvall....

När man uppnått sin dröm är det nästa som lockar, och nästa

Min vän Annica flyttade till ny större våning igår. Hon och jag packade ihop hennes arbetsrum. Vilken nostalgi! "Du kan tömma byrån kanske?", sa hon. Varje låda var fylld med Emma Vall-böcker. Vi packade och pratade. Mindes stoltheten när första boken kom ut, Flickan i medaljongen. Hur vi gick till bokhandeln och såg den där, den fanns, på riktigt. Nu har hon byrån och hyllorna fyllda med böcker som vi skrivit tillsammans och som hon också skrivit själv. En dröm förverkligad. En del av en dröm. För det märkliga är ju att när man är i det som man trodde var ens dröm så är det nästa dröm som lockar, och nästa.
I alla fall, jag har drömt om en annan våning ibland, lite mer centralt kanske, ja... en annan. Igår när jag såg mängden av kartonger, kassar, lådor, hyllor som ska ner och möbler som ska bäras, tänkte jag: Nej! jag ska inte flytta. Inte nu.
Det är egentligen inte en ny lägenhet jag drömmer om, den drömmen ersättar bara en saknad. Den är en såpbubbla. I stället ska jag slå mig till ro i min våning, sortera bort det jag inte vill ha och behöver. Trivas helt enkelt och låta mina drömmar handla om saker som inte är materiella.