https://www.instagram.com/evaswedenmark/

torsdag 18 maj 2017

Igår var de svarta molnens dag

Den här Picassobilden köpte jag av bouqinisterna längs Seine i Paris åt bror P på sextiotalet. Han har kvar den.
Igår var en riktigt svart dag. Jag vet bara inte varför dessa stråk av svartsyn, sorg och melankoli ibland sveper över mig. Egentligen var det ingen anledning, småsaker som hopade sig bara. Men redan på morgonen var jag så ledsen. Jag läste manuset jag arbetar med och tänkte: Det är inte bra. Fy vad jag är dålig.
Jag gick ut, promenad som medicin, ingenting hjälpte. Snälla E1 och E2 hörde på min röst att något var fel och deras samtal tröstade.
Men sådana dagar finns egentligen bara en sak att göra. Lägga sig tidigt. Acceptera att tårarna rinner. Försöka läsa något, försöka somna.
De svarta molnen, ja de måste väl finnas, de också.

Tur att idag är another day.

Jag arbetar flitigt. Lyssnar inte på mobil, stänger av allt utom mitt manus. Just nu har jag en paus. Äter pain au chocolat på balkongen. Läser mejl. Tackar Alltet för goda vänner som ger mig så kloka insiktsfulla synpunkter på det jag skriver.

Så är det idag. Bättre.

5 kommentarer:

Margareta Wahlén sa...

Ibland går en sträng av sorg, melankoli genom livet, en sorg över förlorade dagar, över saker som inte blev som man tänkt...Dessa dagar kanske behövs för att de andra dagarna ska framstå som så mycket tydligare då kraften kommer tillbaka, inspirationen, glädjen...
Både du och jag är omgivna av så mycket kärlek från barn och barnbarn, vänner; Viktiga livbojar när det känns tungt och så solen!
Nu verkar den äntligen ha kommit tillbaka och bara det får mig att bli glad! Jag vet att du också blir det!
Som jag skrev till dig älskar jag din bok! Inspirerande, tokig, ömsint! Jag vill gärna smyga in i den och vara en av de fyra!
Kramar<3

Margareta Wahlén sa...

Ibland går en sträng av sorg, melankoli genom livet, en sorg över förlorade dagar, över saker som inte blev som man tänkt...Dessa dagar kanske behövs för att de andra dagarna ska framstå som så mycket tydligare då kraften kommer tillbaka, inspirationen, glädjen...
Både du och jag är omgivna av så mycket kärlek från barn och barnbarn, vänner; Viktiga livbojar när det känns tungt och så solen!
Nu verkar den äntligen ha kommit tillbaka och bara det får mig att bli glad! Jag vet att du också blir det!
Som jag skrev till dig älskar jag din bok! Inspirerande, tokig, ömsint! Jag vill gärna smyga in i den och vara en av de fyra!
Kramar<3

Anna Christina sa...

Väcker minnen från barndomen min, den där målningen. Hängde en liknande i vårt vardagsrum.

Och visst kan det vara så, att melankolin färgar av sig på tillvaron ibland. Det gäller bara att inte låta den få grogrund. Gott att det känns bättre nu. /Kram

Eva Swedenmark sa...

Margareta, du passar allt bra in i De fyras gäng.
Visst är det märkligt hur svarta moln kan svepa över en. När allt egentligen är bra. Jag är omgiven av många nära, ändå kan ensamheten bara drabba mig.
Som tur är inte så ofta ... med solen kom glädjen tillbaka

Eva Swedenmark sa...

Anna Christina, så roligt med Picassobilden!
Du har så rätt, det gäller att inte skapa grogrund för melankolin.
Tack för din hälsning och kram!