Hej kära bloggvänner!

Ni kanske har märkt att jag inte varit så aktiv bloggare ett tag?
Det beror framför allt på att jag med hjälp av Mia Fallby skapat en ny hemsida. Där kan jag både skriva blogginlägg, informera om nytt som händer och visa mina böcker.
Jag blir så glad om du tittar in där!

Bästa hälsningar

Eva
PS: Jag fortsätter så klart att läsa många bloggar!

www.swedenmarkeva.com

Gå samman, formulera upplevelser av förtryck, förändra

Jag som redaktör på Morgonbris 1978

Jag hyllade dokumentet i Morgonbris 1978

Det finns en sådan makt och styrka i att gå samman och formulera sina egna upplevelser och erfarenheter.

Maria Küchen beskriver det så fint i en artikel i Opulens:
"vi tar makten över våra erfarenheter genom att formulera dem – ett makttagande som av många upplevs som samhällsfarligt, och kaoset i Svenska akademien visar att det faktiskt rubbar maktstrukturer.", skriver hon.

Samma erfarenhet gjorde kvinnorna bakom Dokumentet på Aftonbladet 1978 visade Karin Alfredssons fina dokumentär Sex sprit och solidaritet. Se den på SVT Play!
Jag är med i den filmen eftersom jag då, 1978  (se bilden intill och inunder!)skrev om Dokumentet och hyllade just precis detta mod att inte tiga om övergrepp och sjuka maktstrukturer utan i stället gå samman, formulera vad som hände och ändra på maktförhållanden som förtrycker.
Den 8 maj 1978 var det ovanligt tyst på Aftonbladets redaktion. Ett stencilerat dokument låg på alla skrivbord. "Om vårt liv på Aftonbladet, av kvinnorna på Aftonbladets redaktion" stod det på det röda omslaget och på sidorna fanns vittnesmål om sexuella trakasserier och en djupt rotad alkoholkultur på arbetsplatsen. Manifestet skapade en upprörd debatt och ledde senare till att Aftonbladet startade svensk press första kvinnoredaktion. 


Dokumentären handlar om hur Dokumentet, 40 år före #metoo, förändrade världen, åtminstone lite.

En god vän jag tänker på med värme

Bilder Dick Stenberg ritade direkt i sin favoritbok innan han gav den till mig. Så länge sen.

Dick Stenbergs illustration i My name is Aram av W Saroyan.

Jag läste ett inlägg om bokhyllor, någon skrev att man ofta har en hylla med böcker som står en riktigt nära. Som man bara kan ställa in just på den hyllan.
Jag har såklart en sådan hylla. En av de böcker som står där är en sliten häftad bok,  My name is Aram, en roman av William Saroyan.
Det är inte boken i sig själv som är så viktig utan det faktum att jag fick den av en vän som älskade den boken, och han gjorde illustrationer i boken och gav den till mig.
Han var en kär vän till mig som hette Dick Stenberg. En skicklig illustratör och tecknare från Sundsvall. Tyvärr dog han för tidigt, hade några tuffa år. Men det var när vi var unga vi kände varandra.
Han gick på gymnasiet  i Sundsvall några år före mig och vi började träffas, vi brevväxlade också, förenade av bland annat vår kärlek till Frankrike. Sedan försvann vi ur varandras liv men boken har jag kvar och också ljusa minnen av våra samtal och brev.
Han var olik alla andra killar i Sundsvall, så elegant, så bildad, så kosmopolitisk. På den tiden så ovanligt.
Ja, något att tänka på, minnas med ett litet leende.

Och mellan de två bilderna, ett liv

Eva och Leif 1969

Leif och Eva 2018

Visst är det fascinerande med bilder. Jag tittar på det foto Christophe Laurentin tog av mig och Leif när vi levde i Paris i slutet av sextiotalet. Det år som ligger till grund för min roman Paris Passion som ju bygger på och inspirerats av mitt eget liv och de val jag gjort.

Till releasen (se bilden tv)  kom Leif, som jag då levde tillsammans med. Han bor numera i Angola.
Vi ses några gånger per år, det är så intressant att minnas tillsammans, tala om livet som var.

Om han fick läsa manus innan boken gavs ut?
Självklart, han läste och gillade, tyckte den var autentisk och välskriven. Det gjorde mig glad för jag arbetade hårt med att verkligen att, inspirerad av vårt liv tillsammans,  skapa två trovärdiga gestalter i min bok.

Livet, hörrni!

Under det storslagna 60-talet tycktes allt vara möjligt – men drömmen hade sina baksidor

-->

Jag och Leif, David i boken, träffar Olof Palme i Paris 1969 hemma hos bl a Roland Dumas (th), sedan utrikesminister. Foto: Bengt af Geijesrstam

 1968 är ett mytiskt årtal. Ungdomsrevolt, vänsterrörelse, ideal av gemenskap och solidaritet. För första gången i världshistorien verkade allt möjligt. I dag tycks den tiden vara som en dröm, en utopi, sa jag  i en intervju i Sundsvalls Tidning av Susanne Holmlund. Jag bodde i Paris i slutet av 60-talet och Paris Passion bygger på mina egna upplevelser  i romanens form.

Så här skriver Susanne Holmlund bland annat i sin fina recension som jag är mycket glad över:

 

"Från egen fatabur kommer många av ingredienserna i denna roman där hon undersöker den mytiska tiden, drömmarna, världsläget. Huvudpersonen Lena är inte författaren själv; ändå känns skrivsättet dokumentärt, avskalat, biografiskt. Som om huvudkaraktären inte behöver skapas därför att hon redan finns, som om hon är en verklig person och därmed redan definierad för läsarna.

 Eva Swedenmark har själv intervjuat Jimi Hendrix och guidat Olof Palme genom Paris. Det känns förstås stort bara att veta det. I boken passerar både de och andra verkliga personer, som Papillon, mannen som satt fängslad på Djävulsön, och Svarta Panter-ledaren Eldridge Cleaver. Fast Eva Swedenmark hävdar att hon själv aldrig slutat drömma om att allt åter ska bli möjligt aktar hon sig för att romantisera epoken. Plyschkläder, madrasser på golven och drömmen om sammanhållning hade sin baksida i direktörshets och misstänksamma blickar på kostymklädda. Gemenskapen blev också exkluderande - mot dem som inte anammade idealen.

  Lena och pojkvännen David är barn av sin tid. De ser sig som pionjärer, de ger konventioner på båten; de reser på vinst och förlust och hoppas kunna dra in pengar eftersom. Deras liv är ett experiment. De tar för sig sexuellt, de är vittnen när demonstrationer urartar i slagsmål och polisen tillgriper tårgas. Ibland lever de på gränsen till hunger, andra gånger bjuder de flott.

De möter människor som är goda och andra som utnyttjar dem. Och de är förstås ganska naiva. Inte minst Lena upptäcker att hon, som lärt sig jämställdhet, av många män ändå ses som en snärta och ständigt sexualiseras. Om man inte tas på allvar av andra är man chanslös, hur självsäker och medveten man själv än är. Lena blir klar över att hennes frihet är teori; den går inte på djupet. Kanske har vi i vår tid glömt hur stor frihetsepokens dubbelmoral var.

 Här blir vi också påminda om annat som vi kanske glömt, som fransmännens brutalitet i Algeriet och omvärldens stora beundran för Sverige. Lena är inte djupsinnig. Hon är ung; hon känner och upplever snarare än analyserar och begrundar. David är vänlig och lite frånvarande, jag får inte grepp om hans person. Kanske för att Lena, som för ordet, inte heller riktigt har det.

  

Boken väcker säkert många minnen hos dem som själva var med och hos dem som känner Paris. Och vad kan ge mer energi åt en ung generation än vetskapen att världen snabbt blir bättre och att man själv är en del av det? Men det är inte heller lätt att ha för mycket att ifrågasätta. Därför blir epoken, sedd genom författarens minnen och fantasi, en storslagen tid att se tillbaka på med glädje och att lära sig något av. Men inte att försöka upprepa."

Så glad man blir som författare att få en så välskriven, klartänkt  och reflekterande recension!

Det är en svindlande känsla av kärlek att hålla sitt barnbarn i famnen

Det är så märkligt och underbart att få barnbarn. Här är jag nu med mitt fjärde ljuvliga barnbarn, en liten kille som föddes i måndags. Igår fick jag hålla honom i min famn för första gången.
Det är en svindlande känsla av kärlek och innerlighet.
Han är mitt fjärde barnbarn, nu har jag två killar och två tjejer. Alla så högt älskade av mig.
Det fyller mig med förundran och kärlek att umgås med dem.

Och någon gång blir det lite mingel!

För det mesta sitter jag vid köksbordet framför datorn, eller hopkurad i soffan med datorn i knät och skriver. Men ser man på, någon gång blir det lite mingel. Här med förläggare Ewa Åkerlind på Ordberoende förlag.

M-magasin hade sin årliga gala på Konserthuset. Årets mappie utsågs. Vi jublade över valet av Susanne Reuter.
Vi drack lite bubbel, minglade omkring och hade trevligt.
Nu är det vardag och jag sitter i pyjamas med håret i en tofs igen och skriver.
Bra det med!
Tack för lån av bild från M-magasin

Jojo Moyes och jag - vi gråter när vi skriver.

Författarverklighet! Sitter där vid mitt köksbord och gråter så det skvalar när jag skriver. Undrar så hur andra gör! Är ni torrkindade? Torrögda?

Igår kväll såg jag Jojo Moyes bli intervjuad i Skavlan. Succéförfattaren Jojo Moyes som skriver väldigt berörande böcker som är riktiga bestsellers. De ges ut i Sverige av Printz Publishing.
Jag hade ingen aning om vad det var för slags person jag skulle få se. Hade någon känsla av att hon, som så bra beskriver oss som känner oss som ganska vanliga, men intensivt skrivande, människor, också är ganska trivsamt osnobbig.

Hon var glad, naturlig, väldigt humoristisk och jag kände så igen mig i mycket av vad hon sa. den obändiga lusten att skriva till exempel, hitta på historier som är ett sätt att skriva långt borta från journalistik.
Och sen, när Skavlan frågade hur hon kunde skriva så berörande. Då kände jag verkligen igen mig. Jojo Moyes sa att hon grät så det skvalade när hon sökte något rörande avsnitt.

Samma här, jag går så in i min egen berättelse att jag gråter intensivt om något sorgligt händer. I den bok jag skriver nu, Passionen har inga gränser som utges av ljudboksförlaget WAPI, är det väldigt sorgligt att berätta om en chilensk man som nu bor i Sverige.
Jag grät så jag knappt såg tangenterna när jag skrev om honom.

Nyheter med eftertänksamhet, finns det?

God morgon världen
Jag tror jag måste tänka om mina morgnar. Jag har varit så programmerad, stiga upp, ta in tidningen, fixa frukost, läsa nyheterna framför teven.
Men det är ju ingen harmonisk morgon. Ingen bra start på dagen.
Kanske jag sitter fast i min gamla dröm från när barnen var små, att ha tid att läsa tidningen i lugn och ro. Det hann man inte med tre små telningar som skulle ha frukost och hitta alla försvunna persedlar.
Men nu?
Jag har bara en helgtidning, upptäckte att båda morgontidningarna var tunna som löv måndag till torsdag. Så nu har jag helgtidning.
Blir otroligt trött på teve-morgonnyheternas flåsighet där samma nyheter maniskt upprepas. Kan ingen uppfinna lugna morgonnyheter, eftertänksamhet i stället för flåsighet.
P1 i radio är bättre, men de upprepar ju också samma nyheter med så korta mellanrum, har man hört dem tre gånger inom en timme känns det lite uttjatat.

Ja det var morgonens lilla betraktelse! Från en som vill samla ihop sig inför dagen, inte utsättas för flåsighet!
Är jag ensam om att känna så?

Mina böcker: En eloge till mogna kvinnor

Eloge till mogna kvinnor läser jag i Hoi An, min favoritstad

torsdag den 8 februari

Idag skriver jag på den tredje delen i min ljudboksserie Syster Yster som WAPI ger ut som ljudböcker.. Trean heter Passionen har inga gränser.
Mitt råmanus är klart. Nu brinner det i knutarna!!! Den ska snart ut i luften. På bilden läser jag Eloge till mogna kvinnor. Det kan man se som överskrift över alla mina senaste böcker: De är en eloge till mogna kvinnor

Jag är ingen vidare kulturbloggare just nu. Så otroligt upptagen av mina egna projekt. Det är intressant. Jag har liksom aldrig slutat arbeta. Nu fyller jag snart 74. Jag har svårt att tro det för jag känner mig mer om en ganska upptagen 44-åring. Möjligtvis är jag lite mer känslig nuförtiden när det gäller simultankapaciteten. Den är klart sämre. Jag klarar stress mindre bra.
Men jag bollar ju ändå omkring ganska många projekt.

Det blir dock bloggen lidande av. Ni kanske tröttnar på att se mig skriva om mina böcker och vill höra om andras suveräna skapelser, böcker, teater, utställningar!! Lat har jag varit också, efter ett långt uppehåll i höstas försvann många som brukar kommentera.
Men jag gillar min blogg och är jag flitig kanske ni kommer tillbaka!!

Tvätta underkläder i hotellets vattenkokare?

Ja. när man sitter och skriver så är det ibland lätt att halka iväg och läsa något helt annat. Jag läste ett meddelande från  Femina idag när jag halkade omkring på nätet och fick syn på en fruktansvärd artikel.
Varning för att använda vattenkokare på hotell, stod det.
Men jag är chockad, finns det folk som kokar smutsiga underkläder i vattenkokare på hotell? 
Det sägs så i artikeln.
Och bakterierna de lämnar kan inte kokas bort!!!!
Jag som älskar att det finns vattenkokare på hotellet så jag kan fixa kaffe.
Men jag säger bara om detta är sant: Aldrig mer vågar jag använda hotellets vattenkokare till mitt morgonkaffe!

En tidsresa med många bottnar - positivt i DN om min Paris Passion

Recension i DN, Lotta Olsson skriver om Paris Passion

Omslag Michael Ceken. Foto Christophe Laurentin.

Det  finns upplevelser i livet som jag vet att jag måste skriva om.
Men hur  hitta formen, vad är det jag vill säga, egentligen?
De är inte alltid självklart och ändå vet jag att det finns en historia som bränner i min kropp, något som måste ut ur mitt sinne.
Så var det med Paris Passion.
Ni som läser min blogg vet att den bygger på mitt liv. Utan att vara en självbiografi med biografins krav på redovisning. Det var något annat jag ville åt.

Jag är en  snabb skribent, ibland för snabb för mitt eget bästa kanske. Men en bok jag inte skrev snabbt är just Paris Passion. Jag har säkert hållit på med den, till och från, i över fem år. skrivit om och skrivit om. Ändrat tempus, ändrat berättarperspektiv. Nutid? Dåtid? Jag-form? Hon-form?
När man blir färdig med en sådan bok känns det konstigt tomt i kroppen. och nu kommer nästa väntan. Den ska möta sina läsare, den ska bli vägd och bedömd. Det är tufft.
Mitt pigga uppstickarförlag Ordberoende förlag är inget stort förlag som självklart får snabba recensioner. Men det är ett engagerat förlag som hela tiden trott på min text och stöttat mig. Boken kommer ut, man väntar och hoppas.
Idag kom en recension som gjorde mig så glad. Lotta Olsson på DN, denna flitiga kunniga recensent som jag har så stor respekt för, skriver om Paris Passion. Hon ser och förstår det jag vill.
"En tidsresa med många bottnar", skriver hon. "Extra intressant i och med metoo-rörelsen."
Idag är jag glad!

Hur bli man nöjd utan att slå sig till ro

Hur blir man nöjd utan att för den skull tappa sin drivkraft och sedan bara slå sig till ro?? 
Det vet inte jag.

Jag brukar skoja om att mitt mellannamn är Aldrigbranog. Tänkte på det när jag lyssnade på min kära förläggare Ewa Åkerlind häromdagen. Hennes förlag, Ordberoende förlag, fyllde fem. Ewa har lyckats bra. Från ingenting, utan kunskap om bokbranschen, startade hon med att ge ut sina egna dikter.
Hon ger idag ut snygga böcker som säljer överallt och syns och har ett respekterat förlag.
Från början var hennes stora dröm att bli såld på Akademibokhandeln. Nu är hon det. Men hon flyttar ständigt fram gränserna för vad hon vill uppnå.

Jag med.
Först ville jag bli utgiven. Jag blev det. Då vill jag sälja mer. Säljer mer. Vill ha recensioner. Får det. Vill ha det i större tidningar. Vill skriva bättre. Vill vill vill ...

Så håller det på.
Jag är precis likadan nu i min mogna ålder trots 43 böcker på min utgivningslista. Översatt också. Och bra recensioner.
Ändå aldrig nöjd.
Vill sälja mer, flera ex, översätta. Skriva så mycket bättre, djupare, roligare  ....

Eva Aldrigbranog Swedenmark

Mamma-noveller till Mors dag i maj

Visst är hon fin min mamma Gulli! Här med mig i famnen.

Jag har precis skrivit en novell om min lilla mamma Gulli.
Det är till en novellantologi som utkommer till Mors dag på Ordberoende förlag. Förläggare Ewa Åkerlind bad några av sina författare att skriva en betraktelse om mammor. Kära mamma, heter den.
"Vi har låtit etablerade såväl som debuterande författare skriva fritt kring ämnet mamma. Resultatet är ett trettiotal berättelser som utforskar mammor, moderskap och relationen mellan mamma och barn; älskade, hatade eller saknade", säger förläggare Ewa.
Medverkande författare är bland andra: Amelia Adamo, Lena Angviken, Annika Jankell, Linda Bengtzing, Titti Sjöblom, Åsa Bonelli, Maria Wells, Charlotta von Zweigbergk, Eva Swedenmark, Birgitta Andersson Backlund, Pebbles Karlsson Ambrose,-

Temat var mamma, friheten att skriva var stor.
Så jag skrev om femtiotalets mammor. De som ofta var hemmafruar. Som min mamma. Det var något fint då, att man skulle kunna låta sin kvinna vara hemma, har jag förstått. Vad kvinnorna tyckte ... Nja. Min mamma var som lyckligast, i mitt minne, den korta tid hon arbetade, hade egna pengar. Så därför stöttade hon mig ständigt.
Skaffa ett jobb du vill ha, egna pengar, egen lön. Det sa hon alltid. Det kändes fint att skriva om henne. Hon som bar mig, heter min novell.
Fin idé eller hur, att skriva om våra mammor!

Dagen efter denna, en film om mitt liv

Isabelle Huppert, en så fin tolkning av en kvinna med känslor, hjärna och förmåga att leva

Jag har brottats med Netflix och min teve för att hitta franska filmer. Inte bara dessa stereotypa amerikanska våldsfilmer/serier som det går tretton på dussinet av. Kolla själva hur många omslag till filmer som består av vilt stirrande man med pistol/gevär. Och kvinnor som offer.

Nu hittade jag  massor med franska filmer jag vill se när jag sökte på Kvinnan i Brest och under den hittade: "Den som såg den filmen är också intresserad av ...:"  och där kom de, filmerna jag vill se,

Jag började med Mia Hansen-Loves  Dagen efter denna.  Den handlar om en kvinna som efter tjugofem års äktenskap blir lämnad av sin man. Isabelle Huppert är fantastisk i huvudrollen som filosofiläraren Nathalie.
Det är så underbart skönt att slippa en film med den traditionella amerikanska dramaturgin. I stället få ett porträtt av denna tänkande kvinna.

När jag sett filmen så slog det mig med kraft att det var en film om mig.
Att inse att ens man sedan 25 år har en relation med en annan, att skilja sig. Att känna det sorgsamma ansvaret för en gammal döende mamma. Och mitt i allt detta livskaos ändå fungera, vara mamma, författare, vara en tänkande, kreativ människa som  fortsätter att leva sitt liv och tar nya steg ut i en värld hon vidgar, i stället för att försjunka i inåtvändhet eller kasta sig in i någon ytlig relation. Det är Nathalie, det är jag.

Det finns så många ögonblick av igenkänning. Också i kvinnans rationella beteende. Den underbara scenen där Nathalie  i grovsoprummet kämpar med en stor blomsterbukett som hon försökt tvinga ner  i sopkorgen och nu lagt i en  Ikeakasse. Hon låter blommorna ligga kvar i soptunnan men viker ihop kassen och tar den med upp, så rationell mitt i ilskan.

Det är så otroligt skönt att se en vuxen frånskild kvinna som inte kastas in i traditionell dramatik  där en ny man är lösningen i livet.  I stället fortsätter hon att vara fylld av, för Nathalies del, tankar och idéer om filosofi och möten med tänkande människor i olika åldrar. För min del tankar på nya böcker som väntade på att bli skrivna och härliga nya vänner som delar min lust att formulera mig.

Skilsmässan är också en möjlighet att öppna nya dörrar i livet. Hon går ur den starkare. Detsamma med mig. Det fanns  mer plats i mitt liv för det jag ville och drömde om. Och jag fyller den platsen med innehåll.