Som tryffelgrisar nosar de borgerliga journalisterna efter konflikter att blåsa upp

Det är måndag och jag är arg. Alliansen vill driva igenom ett förslag med hjälp av sitt nya stödparti SD om att ta bort stödet till Kulturtidskrifter.
Min bror har skrivit en suverän kolumn om detta. Läs!!!!  Kartongbärarens kommentar . Även Lars Gustafsson har i Expressen skrivit om den osande dumheten i detta klumpiga ignoranta förslag.

I de borgerliga tidningarna trumpetar de politiska journalisterna dag efter dag ut hur Löfven misslyckas. Lustigt nog är det tvärtom bland de människor jag talar med. Många som röstat på andra partier är nu övertygade om att det är Löfven och socialdemokraterna som får deras röst i nästa val. Man talar inte om s-misslyckande utan om Alliansen-Arrogansens totala politiska bankrutt, hur de hellre regerar med stöd av SD än hittar rimliga kompromisser i olika frågor.

Det som gör mig extra rasande är alla de hetsiga  journalisterna i framför allt borgerliga tidningar men även i TV som inte rapporterar på ett hederligt sätt utan smyger in en hatstämning i sina rapporter. I stället för att ta reda på sanningar nosar man som små tryffelgrisar efter konflikter att blåsa upp.

Jag har tagit beslutet att skippa morgontidningar tills vidare. Jag brukar inte läsa de borgerliga tidningarnas ledarsidor, men nu hjälper inte det när de politiska journalisterna politiserar allt material och drar så åt höger.

Jag läser tidskrifter,  TT-nyheter, lyssnar på P1, läser Aftonbladets ledarsida, kloka bloggar och infallsrika saker på Facebook.

Borgarpressen har jag fått nog av - och släpp fram t ex Mats Knutsson i rutan och jag byter kanal.

Så här fint skriver Björn Fries om hur det är hur det borde vara:
"Läser några artiklar om det svenska politiska läget så här på lördagskvällen. Jag slås av hur ilskt, oförsonligt, hatiskt och kompromisslöst tonläget är. Ord som solidaritet, allas lika värde och respekt för varandras åsikter används sparsamt. Ordet kärlek saknas helt! Insikten om att människor som möts av vänlighet, aktning och omtanke ger det samma tillbaka, verkar obefintlig. Och utanför är det också mörkt och blåser kallt.

Skäms Expressen som sprider fördomar - kärleken har ingen ålder

Hade han varit tolv år äldre hade åldern inte nämnts.

Min vän Jenny, som tyvärr inte bloggar nuförtiden, la upp den här så otroligt fåniga löpsedeln på sin Facebooksida.
En löpsedel idag, 2014. Som toppar med att Camilla Läckbergs senaste kärlek är tolv år yngre. Hur fånigt kan det bli? Så många män finner en kärlek som är yngre, men det skriver man inte om. Hade hennes kärlek för övrigt varit tolv år äldre hade siffran inte nämnts.

Vad jag avskyr denna fördummande åldersfixering. Och jag menar verkligen att det mest drabbar kvinnor. Det är hur vanligt som helst att män har yngre, betydligt yngre kärlekar. Men om en kvinna har det ... så hamnar hon på löpet.
Tolv år. Det är så pinsamt - för Expressen - att detta blir en löpsedel.

Min senaste kärlek var tjugo år yngre än jag.  Det var aldrig något problem för oss. Men för en del andra. Det var liksom underförstått att det var/skulle bli ett PROBLEM. När vi gick skilda vägar, helt överens för övrigt, var det inte åldern det berodde på.

Ålder är inte viktigt. Människor som möts, blir förälskade, älskar varandra, tänker inte så fyrkantigt, hoppas jag.
Kärleken har ingen ålder.
Vill jag tro.
Men ett löp som Expressens ... det kastar oss decennier tillbaka i tiden. Det bygger fördomar.
Skäms Expressen!

Kulturtant är ett dumt uttryck som vill "avfarliga" aktiva engagerade sexiga kvinnor över femtio

Den som hittade på uttrycket kulturtanten kanske gjorde det i bästa välmening, som ett sätt att skapa en positiv hajp kring den stora gruppen kvinnor som idag bär upp kulturen, de som går på teater, besöker bibliotek, går på utställningar - ja som är intresserade och engagerade.
Nu buntas dom ihop och slås nästan ihjäl med lite von oben löjeväckande artiklar och jag tror banne mig inte att de som myntade utrycket själva vill se sig som kulturtanter.
För mig är redan ordet tant dumt. När jag var barn sa man tant till alla gifta kvinnor och det fanns tantkappor, allt för att visa hur passiviserande ofarliga de var och så bortom livslusten, tant är ett grått ord för mig. Tant ville jag aldrig bli och inte tänker jag bli det heller och nåde den som kallar mig kulturtant.
Vad är det för trams att försöka mota ihop alla engagerade kulturintresserade aktiva kvinnor över femtio - för det är ju så det blivit - i en fålla och benämna dem med ett så fånigt ord. Driva med deras hår och klädsel - för det görs, även av kvinnliga skribenter. Jag tycker det är ett sätt att förringa kraften i kulturengagemanget hos dessa kvinnor. Avfarliga dem. En kulturtant i Gudrun Sjödénkappa, fniss fniss - kan väl inte vara så omstörtande och farlig? Eller sexig...
Skrota begreppet! Det är bara dumt tycker jag!