Chockar med att sitta klistrad framför Mästarnas Mästare, annars avskyr jag teveidrott

Micke Leijnegard, leder Mästarnas Mästare, lugnt och övertygande, vänligt och aldrig flåsigt.

Är det något programval som chockat min familj så är det mitt val att med stor förtjusning se Mästarnas Mästare.'

Det började av en slump. Klart jag inte skulle se ett sportprogram. Det är det sista jag väljer. Men jag slösåg och blev totalt gripen av engagemanget och viljan att segra hos mästarna.
Nu ser jag alla program. Och det är otroligt spännande. Och berörande, det hade jag inte trott.
Men det är roligt att se både tävlingarna och klippen från deras idottskarriärer som är fantastiska. Det är också så fint att se hur engagerade de är av varandras prestationer och hur ödmjukt och vänligt de talar om dessa otroliga bedrifter.
I vanliga fall är det så att jag avskyr idrottsprogram - alltså att de tar så oproportionerligt mycket tid i vanlig teve. Jag suckar ofta över att inte idrotten kan finnas blott och enbart i särskilda kanlaer. Fotboll, hockey, OS, VM allt är lika ointressant för mig.
Jag är inte ens särskilt nationalistisk. Det viktiga är inte att Sverige vinner och jag fattar inte hur vrålande människor målar ansiktet blågult och bara tycker att Sverige måste vinna.

Det finns minst lika många människor i Sverige som är intresserade av kultur, teater, litteratur. Tänk om de fick lika mycket tevetid för sina intressen som de som är intresserade av idrott får. Ny premiär på Dramaten, nya böcker som kommer. Stora paneler som diskuterar. Nyhetsrapportering om det. I stället är det försumlig tid som går till kultur. Tråkigt är det.

Men Mästarnas Mästare ser jag.
Den enda jag inte gillar är Nattkampen, det blir så orättvist. Varför kan inte helt enkelt bara sämste åka ut, det blir lika spännande.